Knep och knåp.

Valter har lärt in sina första tricks. Kanske inte de mest avancerade tricks som en niomånaders någonsin har presterat, men han kan grejer! Tricksen är två till antalet och utgörs av att efter uppmaning:

1) vinka (ofta med en hand, men dubbelvink förekommer fortfarande såpass ofta att en inte kan utesluta att han inte fullständigt har geppat konceptet vinkning), och

2) peka ut lampan. Även detta trick genomförs ofta med dubbelfattning, det vill säga båda armarna sträcks rätt upp i luften och blicken cirklar lite planlöst mot mitthöjden av rummet.

Men ändå! Mammas lilla cirkusartist.

Hallglädje.

Etsy är ett superbt ställe för att hitta egensinniga, fina grejer till ofta helt fantastiskt bra priser. Prints och posters skulle en kunna beställa så att det täckte väggarna till en villa om typ 800 kvadrat, men jag har fått begränsa mej än så länge. Vi får väl se; när vi slår till på ett storslaget slott så kanske jag shoppar loss vildare, men hittills har jag nöjt mej med några tavlor som hänger över soffan och på andra håll i vardagsrummet, plus lite blandat småplock, som exempelvis vårt hallgodis.

Jag är hiskeligt svag för 1) miniatyrgrejer, 2) masseffekter av att ha många av samma miniatyrgrejer, och 3) placering av miniatyrgrejer i en geometrisk stilig form i rader. Så när jag hittade de ljuvliga småporträtten från behappynow slog jag till direkt. De pryder numera den trista dörren till källartrappan i hallen. De är så personligt roliga och fina!

En nio månaders odyssé.

Min unge. Mitt lillstora, otåliga barn. Du, som nästan ända sedan du föddes, har känt dej alldeles för magnifik för nåt fjösigt bebisläge och varit på tok för viljestark för din rätt minimala kropps förmåga.

Du har alltid velat ha allt, nå allt, ta i allt. Upptäcka hela världen. Ta in varenda intryck som överhuvudtaget har kunnat absorberas av din troligtvis rätt överhettade lilla hjärna.

Dina första åtta månader präglades faktiskt framför allt av frustration, en frustration så obändigt intensiv att den nästan tog kål på dina föräldrar. Du har klättrat, fäktat, morrat, vägrat sitta själv, inte gillat famnen, avskytt att ligga, gnällt som en illa smord dörr, och varit på det hela taget rätt sjukt jäkla missnöjd.

När du var fem månader vände du dej från rygg till mage, det var småfestligt en stund. Efter några dagar tröttnade du, och gjorde knappt nånsin om det igen. En månad senare, när du nådde den respektabla åldern av ett helt halvt år, satt du stadigt och stiligt på din snitsiga lilla rumpa, men inte blev du nöjdare av det. Du ville ju ha allt, och ta i allt, och inte tusan hjälper det att sitta stadigt då. Sitta, va. En sån löjligt stillsam grej, när en vill vara lite aktiv.

Strax därefter började ålperioden, då du insåg att din kropps ökande styrka plötsligt gav dej en sportslig chans till förflyttning. Du ålade liksom omkring, testade arm- och benstyrka men lyckades inte lyfta både fram- och bakdel samtidigt, trots att du kämpade som en galen general. Det var uppenbarligen alldeles vansinnigt ansträngande, detta ålande. Du gnällde och morrade som aldrig förr, där kring sju månader ungefär, men kunde nästan aldrig ta en paus från ditt högintensiva träningspass och exempelvis sitta och softa lite. Med en leksak eller visp, eller vad tusan som helst, så där som bebisar kan göra. Nope. Vakentid var lika med förflyttingsträning, och du ville så innerligt gärna att till och med nätterna bröts av för krypträningspass i sängen, pass som kunde vara i en timme eller två.

I vagnen slappnade du av, det var nästan enda stället. Förutsatt att du var iklädd overall, givetvis. Att jag, jag!!!, av alla människor har knatat omkring timme ut och in i regn och rusk och osmakligt oglammiga Gore Tex-outfits för att få dej att somna, det hade ju ingen männscha anat innan din ankomst. Sakerna en gör för barnets nöjdhet, alltså, en hade verkligen ingen aning.

Men förstå mej rätt nu, Valter. Du har varit alldeles förtjusande. Också! Du har fnissat och busat och hostat din karakteristiskt tillgjorda torrhosta, och jag har älskat dej så att allting spränger. Du är en lysande liten människa. Men! Herreminpåve, vad du har prövat mej.

Men i alla fall, du blev åtta månader. Och plötsligt bar dina armar kroppen bättre. Du testade och vaggade, och pang bom, nästan exakt vid åtta och en halv månaders ålder, då kröp du. Du flyttade dej själv från en intressant grej till en annan. Du slapp nyttja dina föräldrar som levande gåstolar, vilket har verkat vara den funktion som du har uppfattat som vår huvudsakliga, och plötsligt kunde du luta ditt huvud mot min eller din pappas axel en sekund för att du ville vara nära, och sträcka dej efter oss för att du ville vara hos oss. Inte för att du ville att vi skulle flytta dej. Det infann sej ett lugn hos dej, som aldrig tidigare har funnits. Din nya självständighet och förmåga att själv tillfredsställa upptäckarlustan, den gjorde dej snudd på jovialisk. De första dagarna funderade jag ofta på vem du var, och var tusan du hade gömt Valter.

Och rätt vad det är, nu när du är nästan nio månader, då står du helst. Tar dej upp från golvet och testar att stå mot allt som verkar möjligt och omöjligt. Du har noll riskbedömningsförmåga och svajar och riskerar livet cirka fem gånger i timmen, men du är nöjd. Nöjd!

Vi har fått ett nytt barn, det är nästan så det känns, eller åtminstone en Valter 2.0 där morrande och missnöje har bytts ut mot trivsamhet. 

Alltså den lättnaden, den går inte att beskriva. Det kommer nya knasperioder, jag fattar såklart det, och nu kommer nya utmaningar i form av rörlig bebis i kombo med farliga grejer. 

Men just nu, nu är du nöjd. Jag väljer att mentalt glädjeskutta ett tag nu, så att hela Hisingen hoppar.