Knep och knåp.

Valter har lärt in sina första tricks. Kanske inte de mest avancerade tricks som en niomånaders någonsin har presterat, men han kan grejer! Tricksen är två till antalet och utgörs av att efter uppmaning:

1) vinka (ofta med en hand, men dubbelvink förekommer fortfarande såpass ofta att en inte kan utesluta att han inte fullständigt har geppat konceptet vinkning), och

2) peka ut lampan. Även detta trick genomförs ofta med dubbelfattning, det vill säga båda armarna sträcks rätt upp i luften och blicken cirklar lite planlöst mot mitthöjden av rummet.

Men ändå! Mammas lilla cirkusartist.

Hallglädje.

Etsy är ett superbt ställe för att hitta egensinniga, fina grejer till ofta helt fantastiskt bra priser. Prints och posters skulle en kunna beställa så att det täckte väggarna till en villa om typ 800 kvadrat, men jag har fått begränsa mej än så länge. Vi får väl se; när vi slår till på ett storslaget slott så kanske jag shoppar loss vildare, men hittills har jag nöjt mej med några tavlor som hänger över soffan och på andra håll i vardagsrummet, plus lite blandat småplock, som exempelvis vårt hallgodis.

Jag är hiskeligt svag för 1) miniatyrgrejer, 2) masseffekter av att ha många av samma miniatyrgrejer, och 3) placering av miniatyrgrejer i en geometrisk stilig form i rader. Så när jag hittade de ljuvliga småporträtten från behappynow slog jag till direkt. De pryder numera den trista dörren till källartrappan i hallen. De är så personligt roliga och fina!

En nio månaders odyssé.

Min unge. Mitt lillstora, otåliga barn. Du, som nästan ända sedan du föddes, har känt dej alldeles för magnifik för nåt fjösigt bebisläge och varit på tok för viljestark för din rätt minimala kropps förmåga.

Du har alltid velat ha allt, nå allt, ta i allt. Upptäcka hela världen. Ta in varenda intryck som överhuvudtaget har kunnat absorberas av din troligtvis rätt överhettade lilla hjärna.

Dina första åtta månader präglades faktiskt framför allt av frustration, en frustration så obändigt intensiv att den nästan tog kål på dina föräldrar. Du har klättrat, fäktat, morrat, vägrat sitta själv, inte gillat famnen, avskytt att ligga, gnällt som en illa smord dörr, och varit på det hela taget rätt sjukt jäkla missnöjd.

När du var fem månader vände du dej från rygg till mage, det var småfestligt en stund. Efter några dagar tröttnade du, och gjorde knappt nånsin om det igen. En månad senare, när du nådde den respektabla åldern av ett helt halvt år, satt du stadigt och stiligt på din snitsiga lilla rumpa, men inte blev du nöjdare av det. Du ville ju ha allt, och ta i allt, och inte tusan hjälper det att sitta stadigt då. Sitta, va. En sån löjligt stillsam grej, när en vill vara lite aktiv.

Strax därefter började ålperioden, då du insåg att din kropps ökande styrka plötsligt gav dej en sportslig chans till förflyttning. Du ålade liksom omkring, testade arm- och benstyrka men lyckades inte lyfta både fram- och bakdel samtidigt, trots att du kämpade som en galen general. Det var uppenbarligen alldeles vansinnigt ansträngande, detta ålande. Du gnällde och morrade som aldrig förr, där kring sju månader ungefär, men kunde nästan aldrig ta en paus från ditt högintensiva träningspass och exempelvis sitta och softa lite. Med en leksak eller visp, eller vad tusan som helst, så där som bebisar kan göra. Nope. Vakentid var lika med förflyttingsträning, och du ville så innerligt gärna att till och med nätterna bröts av för krypträningspass i sängen, pass som kunde vara i en timme eller två.

I vagnen slappnade du av, det var nästan enda stället. Förutsatt att du var iklädd overall, givetvis. Att jag, jag!!!, av alla människor har knatat omkring timme ut och in i regn och rusk och osmakligt oglammiga Gore Tex-outfits för att få dej att somna, det hade ju ingen männscha anat innan din ankomst. Sakerna en gör för barnets nöjdhet, alltså, en hade verkligen ingen aning.

Men förstå mej rätt nu, Valter. Du har varit alldeles förtjusande. Också! Du har fnissat och busat och hostat din karakteristiskt tillgjorda torrhosta, och jag har älskat dej så att allting spränger. Du är en lysande liten människa. Men! Herreminpåve, vad du har prövat mej.

Men i alla fall, du blev åtta månader. Och plötsligt bar dina armar kroppen bättre. Du testade och vaggade, och pang bom, nästan exakt vid åtta och en halv månaders ålder, då kröp du. Du flyttade dej själv från en intressant grej till en annan. Du slapp nyttja dina föräldrar som levande gåstolar, vilket har verkat vara den funktion som du har uppfattat som vår huvudsakliga, och plötsligt kunde du luta ditt huvud mot min eller din pappas axel en sekund för att du ville vara nära, och sträcka dej efter oss för att du ville vara hos oss. Inte för att du ville att vi skulle flytta dej. Det infann sej ett lugn hos dej, som aldrig tidigare har funnits. Din nya självständighet och förmåga att själv tillfredsställa upptäckarlustan, den gjorde dej snudd på jovialisk. De första dagarna funderade jag ofta på vem du var, och var tusan du hade gömt Valter.

Och rätt vad det är, nu när du är nästan nio månader, då står du helst. Tar dej upp från golvet och testar att stå mot allt som verkar möjligt och omöjligt. Du har noll riskbedömningsförmåga och svajar och riskerar livet cirka fem gånger i timmen, men du är nöjd. Nöjd!

Vi har fått ett nytt barn, det är nästan så det känns, eller åtminstone en Valter 2.0 där morrande och missnöje har bytts ut mot trivsamhet. 

Alltså den lättnaden, den går inte att beskriva. Det kommer nya knasperioder, jag fattar såklart det, och nu kommer nya utmaningar i form av rörlig bebis i kombo med farliga grejer. 

Men just nu, nu är du nöjd. Jag väljer att mentalt glädjeskutta ett tag nu, så att hela Hisingen hoppar.

Rymd.

När vi såg vårt hus första gången, vi och ett gäng andra par samt en redigt tjatig mäklare, så var trappan till övervåningen en förförelsefaktor för mej.

Går en bara in några steg i den lilla hallen så syns till höger hur trappan letar sej uppåt, smal och vindlande (och såpass svängd att det visade sej bli helskumt att flytta grejer av storlek större till övervåningen, men vem tänker på sånt), och framför allt - vitmålad. Jag älskar den! Just det här vitmålade är helt sjukt opraktiskt ur dammsynvinkel och gör trappan rätt halkig (men vem tänker på sånt), fast det gör faktiskt ingenting. Rymdkänslan och ljuset i trappan gör mej glad nästan varenda gång som jag går upp eller ned.

I julas trotsade Peter alla tyngdlagar och fäste upp några honeycombs i taket. Från början var de fyra, men två av dem verkade inte riktigt trivas och trillade ned. Men bara två funkar fint, tycker jag. Tavlan är fantastiskt fin, och norsk! En bröllopspresent från släktingar till Peter.

I lilla fönstret mot trädgården står ett av mina senaste loppisfynd, älsk på grälla porslinsfigurer. Just fåglar kan bli hur grälla som helst med alla papegojfärger. Hej cirkuspippi!

Lite tröttsamt

Barnet är inte riktigt den sömnkung han verkade vara under sitt livs tre-fyra första månader längre, faktiskt inte alls.

Med åldern har han utvecklat ett rätt risigt sömnmönster, nåt annat kan en inte tillstå, och hur naturligt det än må vara att sova knas som miniperson, så blir den där minipersonens föräldrar ändå rätt trötta.

Ganska mycket trötta ibland, faktiskt, och ibland blir det rätt tydligt att kärleksrelation och sånt bjäfs, som ju i praktiken får anses vara grunden till ungens själva existens, det kommer lite lätt i skymundan. Medan bråk och konflikter föräldrarna emellan, de har liksom hamnat lite mycket i förgrunden. Det är faktiskt förskräckligt ansträngande att ha en bebis, och det är klart att det främst är den andra vuxna som en har att resonera med som hamnar i fokus för trötthetsirritationen.

För någon dag sedan pratades jag och Peter snabbt vid innan läggdags, då vi brukar skiljas åt och dagens vinnare går ned i källaren och sover (alltså lyckan), och förloraren får tampas med lilla skriknissen på övervåningen.

Jag: "Det var ju ändå tur att vi inte separerade. Då hade en varit tvungen att ha honom varenda natt."
Peter: "Ja, jo." [Kort tankepaus] "Men varannan vecka hade ju varit helt fantastisk."

Summer: check.

Så här dags har väl alla en släng av sommarlängt, men få hittar uttryck för känslan så väl som min systerdotter, fyra år. Häromdagen satt hon mitt i vardagsrummet och spanade till synes lite planlöst omkring sej, och jag frågade vad hon gjorde. "Jag håller koll på sommaren!", svarade Doris, denna eldblomma och naturkraft till liten kvinna. Jag lämnar med varm hand kollen hos henne, för om nån lite snabbare skulle kunna mana fram en värmeglimt ur den här köldkoman, då skulle det tusan vara Doris.

Nyaste gamlaste skåpet

I mina föräldrars hem finns mängder av trärena möbler, från början tror jag en rest från sjuttiotalets vurm för furu, men senare för att det är fint. En kan kanske ha synpunkter på att vackra originalfärger rann all världens väg tillsammans med lutet, och det kan förstås vara sant. Men det är vackert, det rena träet.

Vi behövde lite mer förvaring till allsköns porslinsbyttor och dylikt som finns i en rätt ansenlig mängd i det här hushållet, och i det syftet behövdes ett ovanligt smalt och grunt skåp för att passa på den lilla lilla väggen mot köket från vardagsrummet. Loppisar har skannats under en ganska lång tid, men inget har passat. Men det som i alla tider har varit föräldrarnas dukskåp, det hade de rätta måtten. Så här är det! Stilbrottigt men ändå skönt tillsammans med sextiotalsstolarna och teakbordet.

Hur det ska pimpas ovanpå är inte riktigt klart, men just nu pryds det av en ljusslinga i Aaltovas plus några hyfsat tacky men ack så bedårande porslinsfåglar. Tavlan är fyndad på nån Konstfacksjulmarknad. Tyget i skåpet är en Frankkopia från ursprungligen Åhléns, därefter via min systers tyggömma. Guldgruvepotential även på henne, faktiskt, det är nåt genetiskt det där.

Recovering

Ett tag nu, det känns som ett ganska långt tag, har barnet varit så prövande att alla klockor har stått stilla. Han har varit, nästan nonstop, vansinnesfrustrerad och arg, minst lika arg som den genomsnittliga författaren av insändare i lokaltidningar. Nu har det värsta gett med sej, vilket bland annat kanske kan innebära att jag hinner blogga lite mer, men herreminpåve. Jag och hans pappa pustar fortfarande ut. Han har arbetat med ett ljud, som är så obeskrivligt tröttsamt att en måste höra det för att förstå. Så behold! The sounds of Valter.

Ambitionsnivån.

Normalt sett (om en med normalt avser tiden innan barnet, fast det blir kanske lite märkligt i längden eftersom barnet ju verkar hänga kvar här?) är julkortstillverkning en av mina paradgrenar. Förr om åren har jag pysselutrustad satt mej att klippa, pillra, klistra, pricka och fiffa, för att arton timmar senare konstatera att inte heller detta år lyckades jag med föresatsen att vara effektiv i julkortsproduktionen. Det tar en jädrans tid att handtillverka typ trettio julkort, det kan jag säga er som eventuellt inte har engagerat er i aktiviteten, men det är ganska festligt. De första fem, i alla fall.

Hur som helst, barn är värsta superursäkten för att slippa själva tillverkningsfasen och beställa julkort. Pang bom, klart på tre minuter! Med fint motiv blev de inte så tokiga i alla fall.

2012 års variant, Valter i fem versioner. Enkelt, men svårslaget sött. Tycker hans fan club (a.k.a. mor och far) i alla fall.

2011 års upplaga var lite mer intrikat rent uppläggsmässigt. Jag kläckte toppenidén "vantar!" som tedde sej rätt simpel i teorin, men som alltid tjorvade det ihop sej lite senare i processen. Jag kan liksom inte sluta lägga till smådetaljer, det är en sjukdom. Men hur som helst. Vantarna blev bra, ett av mina favoritår rent julkortsmässigt faktiskt.

Jultiden