Ambitionsnivån.

Normalt sett (om en med normalt avser tiden innan barnet, fast det blir kanske lite märkligt i längden eftersom barnet ju verkar hänga kvar här?) är julkortstillverkning en av mina paradgrenar. Förr om åren har jag pysselutrustad satt mej att klippa, pillra, klistra, pricka och fiffa, för att arton timmar senare konstatera att inte heller detta år lyckades jag med föresatsen att vara effektiv i julkortsproduktionen. Det tar en jädrans tid att handtillverka typ trettio julkort, det kan jag säga er som eventuellt inte har engagerat er i aktiviteten, men det är ganska festligt. De första fem, i alla fall.

Hur som helst, barn är värsta superursäkten för att slippa själva tillverkningsfasen och beställa julkort. Pang bom, klart på tre minuter! Med fint motiv blev de inte så tokiga i alla fall.

2012 års variant, Valter i fem versioner. Enkelt, men svårslaget sött. Tycker hans fan club (a.k.a. mor och far) i alla fall.

2011 års upplaga var lite mer intrikat rent uppläggsmässigt. Jag kläckte toppenidén "vantar!" som tedde sej rätt simpel i teorin, men som alltid tjorvade det ihop sej lite senare i processen. Jag kan liksom inte sluta lägga till smådetaljer, det är en sjukdom. Men hur som helst. Vantarna blev bra, ett av mina favoritår rent julkortsmässigt faktiskt.