Barnet är inte riktigt den sömnkung han verkade vara under sitt livs tre-fyra första månader längre, faktiskt inte alls.
Med åldern har han utvecklat ett rätt risigt sömnmönster, nåt annat kan en inte tillstå, och hur naturligt det än må vara att sova knas som miniperson, så blir den där minipersonens föräldrar ändå rätt trötta.
Ganska mycket trötta ibland, faktiskt, och ibland blir det rätt tydligt att kärleksrelation och sånt bjäfs, som ju i praktiken får anses vara grunden till ungens själva existens, det kommer lite lätt i skymundan. Medan bråk och konflikter föräldrarna emellan, de har liksom hamnat lite mycket i förgrunden. Det är faktiskt förskräckligt ansträngande att ha en bebis, och det är klart att det främst är den andra vuxna som en har att resonera med som hamnar i fokus för trötthetsirritationen.
För någon dag sedan pratades jag och Peter snabbt vid innan läggdags, då vi brukar skiljas åt och dagens vinnare går ned i källaren och sover (alltså lyckan), och förloraren får tampas med lilla skriknissen på övervåningen.
Jag: "Det var ju ändå tur att vi inte separerade. Då hade en varit tvungen att ha honom varenda natt."
Peter: "Ja, jo." [Kort tankepaus] "Men varannan vecka hade ju varit helt fantastisk."
jag kan känna igen mig i Peter. Klart man inte vill sakna sina barn men ibland har den där varannan vuxenveckan känt skönt lockande.
SvaraRaderaLäste idag också att man som förälder aldrig är "happier than your unhappiest child". Den kan man suga på en stund....och tänka på att de nog kommer vara allt mer ledsna längre fram då livet går ner (och upp) ibland.
Hoppas sovcykeln vänder snart!!
Men är det något man har lärt sig vid det här laget så är det att allt kan vara annorlunda i morgon. Lena har nu börjat med den goda, och för henne revolutionerande, vanan att endast vakna en gång per natt. Å andra sidan har hon också skaffat sig ovanan att ha förtvivlat svårt att somna om. Som man brukar säga, summan av lasterna är konstant :)
SvaraRaderaLite så ja :-) Men vi ger dom ett år va? Sen tycker jag allt att det borde räta upp sej lite med både det ena och tredje. Go Lina, Lena, Valter och jag!
SvaraRaderaÅh så klokt! Och så sant. Det känns som att denna bebistid kanske tär en del fysiskt, men sen kommer hela mentala oron med skolor och vänner och vuxenutveckling på sikt. Hjälp! Men men, allt får ta sin tid och ork, annars blir en ju helt nipprig. Kram du visa!
SvaraRadera