Men ärligt talat!

Alltså Apple? Antingen madrasserar ni varenda jäkla gata och klinkersklädd yta som finns, eller så tillverkar ni den där telefonen i det briljanta och okrossbara supermaterialet plast. Mvh, sign."Först sprack framsidan, och precis när jag lagat den, ja då sprack baksidan".

Pimpad trappa

Trädgårdsfantaster är vi knappast, vi som bor i det här huset. Vår trädgård var nog för x antal ägare sen en ganska prunkande och organiserad tillställning, men med åren har den blivit mer och mer vildvuxen och regnskogslik. Sen vi flyttade in har statusen sannerligen inte förbättrats. Vi gör sånt som verkar akut när alla andra gör det, för att verka åtminstone nästan kvalificerade för husägarskap. När grannarna går lös på gräsmatta eller häck gör vi detsamma och hoppas att ingen ska fatta att vi freestylear, och bara leker vuxna. Ibland rycker jag lite halvhjärtat i nån lian, men det är liksom svårt att gå vidare eftersom jag inte alltid ser skillnad på bra respektive dåliga grejer att ha i en trädgård. 

Lyckligtvis har jag en mamma som tycker att det är lite festligt med trädgårdsbestyr, och när hon senast var här röjde hon loss och hittade fantastiska doftpioner, dolda bakom och under diverse blandväxtlighet av ogrästyp. Några av dom fick hänga med in och pryda vår trappa. Fina!

Valter hittar en stol

Den lilla korgstolen som jag hade som barn har pimpats med en ny dyna, sydd av min mamma och i ett tyg taget ur hennes outsinliga förråd. Det har sina plus att ha fyndartendenser i släkten.

Midsommaren

Midsommaren i år var lika göteborgsk som Glenn och bjöd på sånt där väder som är standard i den här delen av landet, det vill säga varken varmt eller kallt, och småregnigt. Kanske inte midsommar at its finest rent vädermässigt, men på Solvändsgatan var det inomhussoligt och trivsamt med familjehäng.

Att få alla tre kusinerna att flasha sina mest charmanta fotoleenden samtidigt var inte enklaste projektet. Men fina är de! Vid bordet satt egentligen även jag, medan Sonja föredrog att hänga under bordet tillsammans med sitt bästa sällskap, det vill säga en blandad kompott av påsklämmor och decilitermått. Valter var mest osocial i skaran och föredrog faktiskt eget rum, och jag tror till och med att han småslumrade större delen av kalaset. Vi får träna lite social skills till nästa sammankomst.

Papporna och småkidsen, Sonja och Valter. Storkusinen Doris deklarerade att hon tycker att Valter borde få ett syskon, så att han kan bli lillebror. Vi försökte förklara att den planen, förutom att den för tillfället ter sej högst hypotetisk, även har vissa logiska luckor. Doris ignorerade fullständigt invändningen och förklarade istället raskt att ett bra namn på den nya familjemedlemmen skulle vara Kaffekopp. Vi får hoppas att kreativitet kan smitta kusiner emellan.

Midsommarmatens grillbuffé. Och tända ljus. Tittade man ut kunde det nästan lika gärna ha varit en höstdag.

Stora fina Doris, i körsbärsfin midsommarklänning som förstås är fyndad på - ratara - Erik i Väners. Jag har sagt det förr - bästa fyndstället. Och den urtjusiga och fabulöst goda midsommartårtan som systern och svågern svängde ihop.

Hjärtsmälta

Valter firade sin första månad i frihet med att fyra av sina första fyrverkerier till leenden, och alltså: hjärtat smälter. Han ser oss, och verkar tycka att vi är okej. Bebislogiken för tjänster och gentjänster skiljer sej en del från vuxenlogiken. Bebislogiken ger att det är helt naturligt att ett leende och lite gurgelsnack motiverar månader av nattpassande och matande. Det finns ganska få, om ens några vuxna som jag på grund av ett fjuttigt leende skulle ge samma servicegrad till det priset.

Just här är han hemskt allvarlig, men så vansinnigt fin att jag knappt kan se mej mätt. 

Tack Valter!

Barn är värsta toppenalibit för att festa loss på detaljer som är snäppet för krimsiga och barnsliga för att funka på andra håll i hemmet, men som bara inte går att motstå.

Valter, du har ju så många fina förtjänster, men en som tilltalar din mors mer ytliga jag är din funktion som ursäkt för shopping. Och färgfrossa!

Fabulösa Ingela P Arrhenius står för de snitsigaste inslagen i ditt rum, som dockorna på skåpet. Tapeten är Isaks fina Nova Mist.

Din pyssliga moster har sytt fint kaninöverdrag till täcket.

Även lapptäcket som ligger på stolen till höger har mostern sytt. Vi gillar mostern, det gör vi verkligen.

Mer Ingela! Tallrikarna blir finaste tavlorna, köptes hos Mokkasin.

Morgonkonversation med kossa

Valters nya hus

Vi andra nöjer oss med det lilla hus som vi har införskaffat här på Hisingen, men v i s s a i familjen (vissa som väger fyra och ett halvt kilo, det är allt jag avslöjar) vill vara lite särskilda och ha ett alldeles eget hangout. Så visst! Här är Valters nya crib. Inköpt i fyndstaden framför andra: Väners! Det är helt otippat hur många av mina fynd som har sitt ursprung där.

Från en liten affär på gatan bakom biblioteket, om nu någon skulle få tokfeeling.

Inte så värdigt

Du Valter? Det här med att vakna mitt i natten och bli ursinnig för att någon kissar en i ansiktet, när det i själva verket är man själv? Inte så smidigt, vet du. Vi behöver jobba lite på det här med kroppskontroll. Och introducera värdighetsbegreppet.

Gatuloppis

I min systers hoods i Utby har en gatuloppis startats. I sköna Majorna finns föregångaren, men det här är en pigg och snärtig uppstickare. Dagens bästa fynd för min del var dock rätt loppisoanknutet och utgjordes av häng med vuxna människor. Min son är visserligen den mest bedårande lilla person en kan tänka sej, men när det gäller socialt och intellektuellt utbyte är han ännu lite begränsad. Ovan ses han förresten utövandes en av sina favoritaktiviteter, häng på förälders mage. 

Systerns fyndbord. Många stiliga fynd, men flest förfrågningar om pris fick nog äppelduken. Som inte var till salu.

På hemvägen höll vi varann i händerna, jag och Valter.

Lite annat

Ja kära nån. Inget är sej likt sen han kom in i våra liv för tre veckor sedan. Han är söt som en pralin, har ingen koll på nånting egentligen men styr våra liv fullständigt med sina små viftiga, knubbiga järnhänder. Och förvånansvärt välutvecklade lungor. Jag och hans pappa pratar just inte om nåt annat än hans varanden och göranden, vilka egentligen är rätt begränsade. Hur han ser ut som en förtjusande liten groda med de två hakorna staplade på varandra vid matstunderna. Hur det minimala ansiktet knölar ihop sej i missnöje när maten inte kommer fort nog. Hur han tokskelar ibland och verkar försöka titta på på sin egen näsa. Hur vi lyckades producera ett så sjusärdeles näpet barn.

Han är verkligen vansinnigt söt. Och liten. Liksom inte färdig för livet egentligen, samtidigt som jag inte på något sätt hade velat behålla honom på insidan längre än vad som nu blev fallet. Men som sagt, liten. Mer som en planta än en person, som någon uttryckte det. Eller som hans pappa sammanfattade läget: "Han är ju inte direkt någon stor personlighet". Well. Kanske ingen stor personlighet än. Rätt krävande. Inte så tillgiven. Osugen på att sova om nätterna. Men vansinnigt fin! Och vårt älskade barn.