Julfrid

En kan säga så här, att vi har lite olika visioner vad gäller det optimalt julsmyckade huset, jag och min man. Jag ser i sann bloggaranda en dröm av honeycombs och hyacinter framför mej. Peter ser: tomtar. Helst ska det stå tomtar överallt. Varhelst det finns en pryllucka ser maken ett potentiellt tomtebo, och det finns liksom inget ställe som inte kan förgyllas av en liten nisse.
En kan således ganska enkelt räkna ut att julen inte enbart är en fridens högtid hemma hos oss, utan även en tid för förhandling. En tomte för en hyacint, så att säga.

Så här såg granen ut. Vad gällde smyckningen av den var vi rörande överens - more is more. Allt vi hittade i pyntväg östes på.

Och så här såg vi ut. Lätt prudentligt frikyrkolookandes, men men. God Jul säger vi, hur som helst!

Hyllar!

Hyllor är sjukt bra, särskilt för prylpersoner med små hus. Man kan titta på många bästagrejer samtidigt, och utan att det tar så hiskeligt mycket plats. Även i köket hade jag förstås velat ha en String, men i väntan på en sån agerar enklaste möjliga konstruktion från nåt byggvaruhus ersättare. 

Här finns till exempel bröllopspresentskopparna i bakgrunden till höger, ljuvliga Taika från Arabia, och pyttemuggar från Indiska som jag har haft i tusen år. Miniglasen med guld har jag loppfyndat. Den som gissar var vinner faktiskt inte ens ett pris.

Salt- och pepparkaren är troféer som jag fått från systern, så otroligt fina. Ofta finns varianter på dem i svartvitt, men se det är ju inte alls lika festligt. "Peppar sätter sprätt, om den används rätt", hävdar peppardamen. Klokt! 

Men ibland är han ju sån här, å andra sidan.

Lite roddig, ja.

Han är alert, vår unge. Pigg. Alltid på väg, liksom. Vill alltid till någon annanstans än där han är, vill alltid få tag i något annat än det han har. Han klättrar på oss när han sitter i famnen. I knäet sitter han spikrakt upprätt, som om ett osynligt snöre drog hans yviga kalufs uppåt. Han skulle aldrig få för sej att luta sej, mot till exempel en förälders axel. Vill helst inte ligga, vare sej på rygg eller mage. Har med tiden utvecklat träben, ett tillstånd som innebär att benen bara inte. Kan. Böjas. Just det tillståndet blir extra svårartat när någon gör ansatser att lägga honom ned, eller när någon har varit korkad nog att initiera leken "låtsas-gå-med-hjälp-av-vuxen", och någon efter en stund får ont i ryggen och vill göra något annat.

Han är faktiskt just nu, lite i största allmänhet, mycket sällan tillfreds.

Han är fortfarande det mest förtjusande jag någonsin har skådat, och jag har drabbats av allvarliga förälskelsesymtom sedan han kom in i mitt liv. Men! Just nu? Skulle jag inte ha så mycket alls emot att jobba en smula igen. Filosofera fram en liten utredning. Visa en liten power point. Umgås med folk som åtminstone inte så manifest visar sitt missnöje.

Men men. I april är det pappans tur att rodda Cirkus Valter. Fram tills dess är det den här lilla männschan som innehar direktörshatten och obevekligt snärtar med sin piska. Mamman, hon har reducerats till en trogen cirkushäst. Travar på, håller igång. The show must go on, serrni.

Med lampa!

Till sist! Kom den upp i taket, vardagsrumslampan som egentligen har funnits i huset i massor av månader. Men så hände det ena med det tredje och det var tricksigt att få den upphängd och en mycket liten person pockade plötsligt på sjukt mycket uppmärksamhet, och så blev det liksom aldrig av. Men plötsligt! 

Det är en Norm 06, som liksom en blomma iklädd krinolin fluffar till och gör rummet lite mjukare, tycker jag.

 

Ljuskalas

Det finns nästan inget mer lättande än när höstjämmer övergår i advent och nästan jul. Exakt när det ska ske debatteras ofta, men för egen del skulle jag inte ha ett enda uns emot vare sej stjärnor eller ljus från och med tråkhöstens entré, när friska fräscha september övergår i rusktiden då hela världen täcks av den där tidstypiska, bruna lövsörjan.

Allt som spexar upp de hyfsat meningslösa månaderna oktober och november är jag för. Adventsljusstake kan jag dock vänta med, den är ju liksom lite tidsbunden. Vi har haft en ganska trist plåtsak till adventsljusstake i några år nu, så i år bestämde jag mej för ett pysselryck strax innan första advent. Fina papper hade jag redan, och utöver det behövdes bara några små klädnypor, klister och tejp. Förutom själva mässingsljusstakarna förstås, men de hade jag ju också.

Inte så stringent

Eftersom jag är helt unik i min inredningsstil så har vi något så sjukt ovanligt som en stringhylla i vardagsrummet. Om Eldblomman är en slags grundutrustning i den här retrostilen som vi sportar, får väl stringhyllan anses lika given som tak och golv. Vår innehåller (NämenärdetSANT! Vilken egensinnig idé!!) en färgsorterad pocketsamling och därutöver diverse småfint.

I stringen platsar bara sånt som gör en glad. För i vardagsrummet lever vi större delen av våra liv. Det är där vi pratar, leker, softar, äter, och vissa av oss dubbelnyttjar även vardagsrummet som sovrum. Fungerar fint så länge rummet förutom stringhyllor och lite annat, också möbleras med en barnvagn. Hmm. Vi får väl se hur länge den varianten känns rimlig, men just nu finns det ingen förälder som pallar ta spjälsängsfighten.
Men!
Det här skulle ju handla om stringhyllor. I give you.

Rådjur är nummer ett, och fåglar nummer två på djurtoppen. Här finns loppade halvtacky fågelvaser, och den gamla jordgloben är en av Valters mesta peppgrejer. Afrika är lätt populäraste kontinenten.

Småbabushkor finns på en hylla, och på en annan står en av mina absoluta favoritprylar i hela huset, min sockerströardam. En trettiofemårspresent från mamma, som egentligen gav den till systern. Men med en storsinthet som jag aldrig hade uppvisat när det gäller något så fabulöst, så överlät hon den till mej som reagerade som ett tjurigt barn när hon öppnade paketet. Fantastiskt!

Jag skulle vilja ha en hel kennel, men just nu har jag bara en finhund; den andra är en liten herrelös rackare. Men stilig ändå.

Oumbärlig

I inredningstidningar förekommer det att kända personer får berätta om sina favoritprylar i hemmet, och så får man se foton av ett gäng snitsiga grejer. Grejer som oftast är sjukt snygga, även om det är bruksvaror och praktiska saker som väljs ut.

Jag kan säga att just i detta nu, när Valter är inne i en ilsken period där det faktum att han inte kan förflytta sej själv gör honom så frustrerad att han en majoritet av dygnets vakna timmar morrar, så hade jag utan tvekan valt hans gåstol i ett sånt reportage. Denna pjäs är så anstötligt ful att en sopbil är en estetisk upplevelse i jämförelse, men alltså. Hans lyckosprilliga ben och kluckande glädjetjut när han för egen maskin sparkar sej fram över golvet gör gåstolen helt ovärderlig, och bland det vackraste som hans mor någonsin har sett.

Han underhåller sej själv (!!) en stund i den här rymdskepssliknande, blipptutande och Mary-had-a-little-lamb-spelande manicken, och det är så fabulöst fantastiskt att jag knappt har ord. Även om jag numera kan tänka mej att leva resten av livet i total frånvaro av både Mary och hennes jämrans lammstackare som kvider omkring på det ostämda aktivitetsbord med snurror, knappar och tutor som toppar stolen.

Detta att lekutrustning till barn i nio fall av tio är gräll, högljudd och tacky, det förtjänar egentligen ett eget inlägg eller en statlig utredning, men det får behandlas vid annat tillfälle. En kan i alla fall konstatera att lekande barn, minus själva barnet som i sej självt ju är ganska sött, allvarligt utmanar vuxnas inredningsvisoner.