Lite roddig, ja.

Han är alert, vår unge. Pigg. Alltid på väg, liksom. Vill alltid till någon annanstans än där han är, vill alltid få tag i något annat än det han har. Han klättrar på oss när han sitter i famnen. I knäet sitter han spikrakt upprätt, som om ett osynligt snöre drog hans yviga kalufs uppåt. Han skulle aldrig få för sej att luta sej, mot till exempel en förälders axel. Vill helst inte ligga, vare sej på rygg eller mage. Har med tiden utvecklat träben, ett tillstånd som innebär att benen bara inte. Kan. Böjas. Just det tillståndet blir extra svårartat när någon gör ansatser att lägga honom ned, eller när någon har varit korkad nog att initiera leken "låtsas-gå-med-hjälp-av-vuxen", och någon efter en stund får ont i ryggen och vill göra något annat.

Han är faktiskt just nu, lite i största allmänhet, mycket sällan tillfreds.

Han är fortfarande det mest förtjusande jag någonsin har skådat, och jag har drabbats av allvarliga förälskelsesymtom sedan han kom in i mitt liv. Men! Just nu? Skulle jag inte ha så mycket alls emot att jobba en smula igen. Filosofera fram en liten utredning. Visa en liten power point. Umgås med folk som åtminstone inte så manifest visar sitt missnöje.

Men men. I april är det pappans tur att rodda Cirkus Valter. Fram tills dess är det den här lilla männschan som innehar direktörshatten och obevekligt snärtar med sin piska. Mamman, hon har reducerats till en trogen cirkushäst. Travar på, håller igång. The show must go on, serrni.