Oumbärlig

I inredningstidningar förekommer det att kända personer får berätta om sina favoritprylar i hemmet, och så får man se foton av ett gäng snitsiga grejer. Grejer som oftast är sjukt snygga, även om det är bruksvaror och praktiska saker som väljs ut.

Jag kan säga att just i detta nu, när Valter är inne i en ilsken period där det faktum att han inte kan förflytta sej själv gör honom så frustrerad att han en majoritet av dygnets vakna timmar morrar, så hade jag utan tvekan valt hans gåstol i ett sånt reportage. Denna pjäs är så anstötligt ful att en sopbil är en estetisk upplevelse i jämförelse, men alltså. Hans lyckosprilliga ben och kluckande glädjetjut när han för egen maskin sparkar sej fram över golvet gör gåstolen helt ovärderlig, och bland det vackraste som hans mor någonsin har sett.

Han underhåller sej själv (!!) en stund i den här rymdskepssliknande, blipptutande och Mary-had-a-little-lamb-spelande manicken, och det är så fabulöst fantastiskt att jag knappt har ord. Även om jag numera kan tänka mej att leva resten av livet i total frånvaro av både Mary och hennes jämrans lammstackare som kvider omkring på det ostämda aktivitetsbord med snurror, knappar och tutor som toppar stolen.

Detta att lekutrustning till barn i nio fall av tio är gräll, högljudd och tacky, det förtjänar egentligen ett eget inlägg eller en statlig utredning, men det får behandlas vid annat tillfälle. En kan i alla fall konstatera att lekande barn, minus själva barnet som i sej självt ju är ganska sött, allvarligt utmanar vuxnas inredningsvisoner.