My deerest

Jag har en thing för djur. Ja inte riktiga djur alltså, de tycker jag oftast är mindre festliga och rätt läskiga, men djur i porslin, eller på bild, de är finfina.

Allra mest gillar jag rådjur.

Med tiden har jag skrapat ihop en rätt ansenlig rådjurskollektion, som i alla mina hem har fått en framträdande plats. De är ju så fina! I vårt lilla hus finns en öppen spis vars hylla är som gjord för dekorativt småvilt, så där står de nu, alla mina små Bambis.

Deras centrala placering i hemmet orsakar en del missnöje hos resten av familjen. Mest hos Peter. Valter har hittills inte visat speciellt starka preferenser avseende just rådjur. Men! Jag är hyfsat säker på att med tiden kommer han att joina team mama. Pro rådjur.

Männen i mitt liv

Tack från Valter

Valter har hälsats till världen från alla möjliga håll och kanter, och på sommarens hittills svettigaste dag (inte så svår konkurrens om den titeln nej, men i alla fall) valde jag att gå loss på tackkortsprojektet. Som nästan överhuvudtaget inte har spårat ur i prickpsykos och pina! Än!

Men.

Känner jag mej själv rätt, så ska jag nog lyckas krångla till det innan det här kalaset är över. Som pysselpsykopat har en ju sitt rykte att tänka på.

Hall(eluja)!

Jag gillar vår lilla hall. Framför allt gillar jag vår supersnitsiga tapet, Sandbergs Metropolis. Den går så finfint ihop med lilla teakbyrån som jag fyndade på Hisingens bästa loppis. Alltså bästa! Den ligger lite halvundanskuffat till, och priserna är banne mej nästan på Vänersnivå. Typ en loppisentusiasts urbana version av det hemliga kantarellstället.

På byrån står bland annat en tavla med fastighetsbeteckning som hängde i källartrappan, och som nog har hängt med huset ända från 1939 då det byggdes. Fin!

Jag fäktade efter en klassisk klädhängare ett bra tag, raidade Blocket och övervägde rätt långa resor för exemplar som ändå inte kändes optimala, men så! Nämnde jag fixeringen för min mor, som trollade fram en alldeles perfekt version ur sina oändliga lager.

Bråksoffor

På Blocket, denna nätets fabulösa fyndhörna, hittades vår vardagsrumssoffa. Den näst snitsigaste soffa jag någonsin sett. Nu kommer först ett litet stickspår, men det anknyter till något av ett livstema för min del, nämligen obekväma soffor. Så, I give you: storyn om den allra snitsigaste soffa jag någonsin sett. I den vilda jakten på den pjäsen mejade jag ned ett gäng pensionärer på Erikshjälpen i Väners (ett sjuhelsikes fyndmecka, let me tell you) en gång i tiden. Men. Trots att jag lyckades och köpte den till tokfyndpris och att den var det vackraste jag någonsin har ägt fick jag med blytungt hjärta sälja den för några veckor sedan. Vårt minihus har helt enkelt inte plats för en fantasifin men helt bedrövligt obekväm och åbäkigt stor, dansk designsoffa. En sån här var det. Alltså förstå! Lyckligtvis såldes den till ett par som såg hipstersympatiskt designorienterade ut, och som lovade att den skulle stå på första parkett i deras nya hus. Det gör mej åtminstone lite mindre bitter, att den ska bo med personer som förstår sej på den.

I den parkonstellationen verkade båda parter beredda att offra funktion för form. I den parkonstellation där jag ingår är det bara en halva som har det lätt masochistiska draget, och den halvan är jag. Min man är en typisk funktionsperson. Kan inte tänka sej tandläkarväntrumsfeeling vad gäller soffor, och en dansk pinnbaserad dagbäddsdröm var således fullständigt utesluten. Därför var det rätt förvånande när han mejlade en länk till värsta drömsoffan, till fyndpris på Blocket, för något år sedan. (Nu är vi alltså tillbaka i inläggets huvudspår, den näst snitsigaste soffa jag någonsin sett.)

Jag blev självklart tokpeppad, och rätt vad det var hade soffan köpts och forslats till vår dåvarande lägenhet och sedan vidare till huset. Jag älskar den! Den är så jäkla snygg. Också dansk, också sextiotal. Men även om den slår dagbädden med hästlängder vad gäller bekvämlighet så är den kanske inget under av soffmys. Ryggen är låg. Dynorna rätt hårda. Människor på besök brukar se lite prövade ut efter ett tag, och min man har ångrat sin plötsliga fyndtalang ett gäng gånger. Han vill sälja och köpa nytt och bekvämt. Och jag, jag!!!, har slutligen gett med mej. Hej då finsoffa, hej nya komfortsoffa. Om några veckor levereras du och förfular men bekvämar upp vårt lilla hem.

Så här ser det alltså inte ut längre. Soffan, tillsammans med den faktiskt sjukligt oergonomiskt konstruerade fåtöljen till höger, såldes för några dagar sedan till en liten studenttjej med god smak. Om några år kan det vara hon som gravidpustar och till sist går med på att sälja den på Blocket, till någon spänstig och fräsig ungdomstyp. Allting har sin tid heter det ju, och så alltså även soffor.

Han och jag

Yster nattbebis

I varenda rådgivningsspalt och klokbok som man kan läsa om barn och sömn står det att nattmatningarna ska hållas lugna, med dämpad belysning och utan spex och glam för att barnet ska förstå att nu ska det sovas, inte lekas.

Well.

Har såna förståsigpåare testat att hålla masken mot en glädjestrålande bebis som mitt under blöjbytet klockan 03.13 upptäcker en, och med hela sitt kroppsspråk och via små lyckliga tjut utstrålar "Men HEJ! Är du OCKSÅ här i natt?!"? Kanske inte, nej?

Förskräckligt svårt att inte dras med i den allmänna glädjeyran då, trots den udda tiden för samkväm.

Broderiramar

Jag har haft en thing för broderiramar som väggdekoration ganska länge. På Etsy finns mängder av snitsiga varianter, men jag har liksom anat att även för en textilt obegåvad person borde just detta pyssel inte vara så knivigt att sno ihop själv. Och se! Det var det inte. Ramarna är till hälften nyinköpta på Stoff och Stil, och till hälften loppisfyndade av min fyndiga moder. Tygerna är Stig Lindbergs Lustgården och söta fat quarters från Stoff och Stil. Nu ska bara hushållets andra medlem övertygas om hur utmärkt fin den här lilla kollektionen skulle bli på sovrumsväggen.