Saker som vi tycker är olika festliga i det här hushållet:

Att bebisen har lärt sej att prutta med munnen när den är full av mango-och ananaspuré. HEJ och splash av exotisk fruktyra över vardagsrummet.

Tidernas festligaste kvinna?

Valter tycker att det är vansinnigt skojigt med udda ljud. Udda innebär sånt som inte är prat, men som ändå låter. Till exempel munprutt, pussljud, och - nysningar. Nysningar är formidabelt festliga.

Den här faiblessen för "Attjo!" har medfört att han och jag har arbetat fram en lek som går ut på att jag låtsasnyser, mycket naturtroget om jag får säga det själv, och Valter skrattar så att det kluckar.

Valters pappa är inte riktigt lika imponerad av showen. När han i går premiärbevittnade tillställningen såg han lätt skeptisk ut, höjde ögonbrynen och sade till Valter: "Ojojoj. Mamma är en riktig komiker."

Well, komiker eller inte, det kan man avgöra själv. Klippet betraktat som filmiskt verk är rätt värdelöst eftersom det är stört omöjligt att filma barnet utan att han blir så fascinerad av telefonen att all annan aktivitet avstannar. Dessutom verkar det bli ännu sopigare i överföringen till Blogger, och min brist på teknisk snillrikhet gör att jag inte har en aning om hur man kanske kan förfina. Men! I alla fall. I give you: Baby Giggles featuring Mama Sneeze.

Ta ta! The tiniest of byråar.

I källarrenoveringen gick det rätt vilt till, släggor och verktyg man aldrig vetat fanns rev väggar och golv, inte som att slutet vara nära utan som att slutet skulle börja produceras här hos oss. Men med gälla skrik och stopp-stopp-stopp-vift lyckades jag stanna upp massakern för att rädda världens sötaste lilla byrå som satt inuti ett gräsligt gammalt skåp. Så himla fin! Jag pimpade till den med innan- och utanmäte av fina papper från sjukt festliga affären Tgr, som finns i Göteborg nu! Så jädra bra, nu kan jag spendera ännu mer av den minimerade inkomsten (den här barnledighetsgrejen alltså, ingen ekonomisk succé) på oemotståndligt krafs. Men i alla fall. Byrån!

Sån som han är

Fem månader gammal har vi en liten människa att förhålla oss till här hemma. Han har egna karaktärsdrag och en personlighet, och det är faktiskt rätt fabulöst att få följa hans väg från paket till person. Och personen Valter just nu, han är:

• Pratsam, social. Han har snackat som tusan nästan ända från början, och gillar både att lyssna på andra och att prata själv. Lite beroende på trötthetsläge har snacket olika karaktär. Ju tröttare han är, desto starkare och argare blir ljuden. Med mycket sällskap och stimulans kan han kämpa emot trötthet in absurdum-länge, det är som att han inte vill missa en sekunds samkväm. 
• Väldigt förtjust i vuxna, särskilt kvinnor. Han väljer ofta ut en person om vi sitter i ett sällskap, och den personen stirras ut tills han får någon form av uppmärksamhet. Då blir han så glad att han nästan trillar, och ler stort med en liten glädjerynka ovanför näsan.
• Ängslig. Andra barn, särskilt såna som är lika små som han och alltså ganska högljudda och oberäkneliga, skrämmer honom oftast nåt alldeles kopiöst. Just nu får jag känslan av att han kan bli den där irriterande ungen på förskolan som bara vill hänga med personalen.
• På samma tema som ovan: livrädd för starka ljud, plötsliga rörelser och män med skägg. Särskilt efter klockan fem. Herreminpåve. Då kan mammans nysning eller (skäggiga) farbror Emils blotta närvaro orsaka ett mindre gråtbryt.
• Stark i rygg och nacke. Redan när han var typ två månader hävde han sej upp på sina små armar för att spana på världen. Det här med att vända sej från rygg till mage, det går lite trögare. Senaste veckan har han gjort lite ansatser, men länge låg han platt som en pannkaka och tittade oförstående på mej när jag försökte vifta med spännande grejer bredvid honom för att locka honom att snurra. "Håll leksakerna så att jag når dem, dumma människa", sade den förorättade minen.
• Matglad. Gröt med banan eller katrinplommonpuré är finfint, och potatis- och palsternacksmos. Och vatten! En supersuccé. Att träna in det här med att äta gick ganska kvickt, han greppade tekniken rätt snabbt och verkar gilla smaker. Han stoppar visserligen allting i munnen, och det kanske hjälper.
• Lättuttråkad. Aktiviteter är okej väldigt korta stunder. Han blir frustrerad snabbt för att han inte får tag i grejer precis som han skulle vilja eller för att han inte kan få in dem i munnen, och han vill ha sällskap i stort sett hela tiden. 
• Fascinerad av saker som blänker eller prasslar eller har fina färger, helst alltihopa. Valters topplista över sjukt spännande ting är 1) den gröna müslipåsen som både prasslar och blänker, han blir så upphetsad att han frustar när jag äter frukost, 2) fjärrkontroller och iphones, 3) speglar (det brukar sitta en snygg bebis på speglarna, och den vill man gärna dunka och slafsa på), 4) vår lilla jordglob med fina fäger, 5) de röda digitala siffrorna på ugnen.
• Plötsligt en liten sömnmarodör. Han sov som en veritabel kung sina första fyra månader, men nu har han fått feeling på att agera som en normal bebis. Ilsken och vrålande kan han vakna och vilja äta varannan timme helt plötsligt. Jag och hans pappa gillade bättre när han var en otypisk unge, men men. Förhoppningsvis är det bara en utvecklingsfas, det verkar vara grejen med de flesta bebisnyckerna. Vi håller tummarna för att just den här utvecklingsfasen är väldigt väldigt kort.

Bad- och tvättglädje

För drygt ett år sedan var vår källare ett enda sammelsurium av byggdamm och bös. Vi hackade och pustade och rev och slet. Väggar skulle rivas och nya konstrueras på andra ställen, och ett vitt och nytt badrum skulle trollas fram där det förut bara fanns ett halvhjärtat grönmålat betonggolv och en tvättmaskin som stod och brummade i sin ensamhet. 

Men! 

Rätt vad det var och med hjälp av förfärligt duktiga hantverkare blev det riktigt snitsigt där nere. Det är trångt som tusan och nyttjat in i minsta kvadratcentimeter, men ganska fint. 

Golvvärmen i badrumsdelen är en succé, kanske inte främst för oss vuxna, utan för barn. Valter gillar att ligga och sprattla på en handduk med ryggen gosigt uppvärmd, och hans kusin Doris ser reglaget till värmen som en ytterst festlig leksak. Varje gång hon har varit här är värmen uppskruvad till max och badrummet ångande bastuhett. "Det är så myyyyysigt", säger Doris, och ler som bara hon kan. Och mostern nickar och myser med. Att neka den där systerdottern nåt ingår liksom inte i den här mosterns repertoar. Eventuellt måste jag tuffa till mej lite tills Valter börjar roas av sånt som kostar elräkning.