Tandmani

De där tänderna alltså. Det tjatas lite om dem här i bloggen, men de är ju så förbenat förtjusande. Munglitter!

Let's sit

Våra vardagsrumsstolar är så sjukt snygga. Och faktiskt galet sköna, min otalang för just bekvämlighet vad gäller möbler till trots. När vi hittade dem på Blocket kändes projektet först lite halvroddigt, de är ganska stora och vårt hus är minimalt, och de var smutsiga och dynorna slitna bortom begriplighet. Men en tapetserare och ett antal skurhinkar senare blev de alldeles alldeles underbara, och de utgör nu mitt enda alibi för att kunna påstå att vi är sådär chica så att vi blandar Ikea och designklassiker. För de är ju faktiskt klassiker, Saarinens tulip chairs. 

Tandtroll

Han har fått tänder! Två små vita piggar sticker upp i underkäken och gör mej alldeles blödig. Mitt lilla, lilla pyttebarn. Plötsligt en potentiell ätare av fast föda, hur i hela fridens gick det till?

För vad som verkar som några minuter sedan låg han på mitt bröst för första gången och jag bedyrade hans far (ungefär hundraåttio gånger) att jag aldrig skulle göra om det här med att pressa ut en bebis.

Men rätt vad det är blev bebisen en ganska stor och stadig person, med riktiga små jeans, sprittliga armar och ben och ett kvittrigt skratt som kan smälta polarisar. Och som sagt: tänder.

Ska det gå så här kvickt, hela den här tillväxtgrejen? Ska han få tänder och sen bara ta studenten, utan att jag hinner fatta grejen?

Så som han är nu, jag vill aldrig glömma. Vill konservera känslan av att stryka handen över hans mjuka små hamsterkinder, den trinda lilla magen och de stiligt veckade benen, som precis har formen av riktigt stöddiga fläskfiléer.

Men samtidigt. Jag kan knappt bärga mej tills han är lite större, det är rackarns motsägelsefullt det där. När han kan krypa. Gå. Prata!

Jag tror att han kan bli rätt festlig, den där Valter.

Fotovägg

Vi har så många fina små människor omkring oss. Valters kusiner är förtjusande och fotogeniska små varelser hela bunten, och för att piffa till köket och bli glad av alla dessa fina barn fixade jag till en fotovägg i köket häromdagen.

Foton varvades med fina papper från ljuvliga Rum för Papper här i Göteborg, och alltihopa hängdes upp med briljanta uppfinningen washitejp.

Det blev rätt snitsigt! Om jag får säga det själv.

Pojkeri pojkera

Det här med kläder till bebisar och barn, det är något av ett eget kapitel. Klädindustrins envetna försök att få oss att uppfatta olikheter mellan de små trinda, hyfsat könlösa varelser som kallas bebisar är ganska fascinerande. Insvängt och glitterbestrött till små flickor, krigiskt och mörkt till små pojkar. Fruktansvärt trist.

Det har skrivits mängder av smarta grejer om det här, och jag tänkte egentligen inte uppehålla mej vid det. Utan snarare konstatera att det som ter sej gulligt för någon (läs: mamman) kan te sej alldeles för flickigt för någon annan. Valter har en liten mössa som jag tycker att han är så fruktansvärt söt i. Den är lagom tunn, och knyts under hakan dessutom, vilket är sjukt praktiskt. Men. Den är härligt, yppigt rosenmönstrad.

En dam tittade in i vagnen när vi åkte buss, jag och Valter, och hon jollrade till mej "Åh så söööt hon är, vad heter hon?". "Han heter Valter", svarade jag. Damen ryckte till och utbrast "Nämen! Har mamma tvingat på dej en flickmössa!?".

Nåväl. Bebismössa som bebismössa tänker jag, och visst är han väl förtjusande? Eventuellt säljer jag in honom som reklammodell för turism i Dalarna.

Klang och jubel

I veckan var jag och Valter på babyrytmik för första gången. Succé! Valter är en mingelbebis. Hemma med enbart mamman är livet ytterst begränsat skojigt. Han kräver nästan kontinuerlig underhållning i form av olika shownummer för att hålla sej ognällig, om bara han och jag är hemma. Att sjunga gospellåtar funkar okej om man dansar till, att få flyga som en trind liten flygmaskin ovanför mammans huvud är helfestligt.

Väldigt. Korta. Stunder.

Och att somna är inte riktigt populärt när vi är själva, nattningen brukar utvecklas till ett litet gråtkrig mellan gnälltrött bebis och beslutsam mamma.

Men! I större sällskap, gärna lite roddiga och kaosartade, där trivs Valter. Ibland sitter han bara och tittar med sina små händer prudentligt knäppta i knäet. Ibland pratar även han, liksom deltar i konversationen. Han är oftast harmonisk och fryntlig när vi är med många andra, och brukar somna lugnt och städat av pur intrycksutmattning efter ett tag.

Rytmiken var således en fest. Mängder av fina ansikten att titta på och sång och musik och bebisar som ömsom skrattade och ömsom grät. Valter var sjukt peppad. Enda lilla fadäsen utgjordes av att när turen kom till honom att presenteras i en liten inledningssång, precis då blev han så uppeldad av all action att han kräktes på mina byxor. Men! Hellre happy baby än rena kläder, som man brukar säga.

Valter i sitt bästa läge, med sällskap. Här i form av mostern. Populär!

Liksom kusin Doris. En oerhört festlig person, tycker Valter. En aktiv fyraårings tempo kan förtrolla alternativt förlama nästan vem som helst.