För vad som verkar som några minuter sedan låg han på mitt bröst för första gången och jag bedyrade hans far (ungefär hundraåttio gånger) att jag aldrig skulle göra om det här med att pressa ut en bebis.
Men rätt vad det är blev bebisen en ganska stor och stadig person, med riktiga små jeans, sprittliga armar och ben och ett kvittrigt skratt som kan smälta polarisar. Och som sagt: tänder.
Ska det gå så här kvickt, hela den här tillväxtgrejen? Ska han få tänder och sen bara ta studenten, utan att jag hinner fatta grejen?
Så som han är nu, jag vill aldrig glömma. Vill konservera känslan av att stryka handen över hans mjuka små hamsterkinder, den trinda lilla magen och de stiligt veckade benen, som precis har formen av riktigt stöddiga fläskfiléer.
Men samtidigt. Jag kan knappt bärga mej tills han är lite större, det är rackarns motsägelsefullt det där. När han kan krypa. Gå. Prata!
Jag tror att han kan bli rätt festlig, den där Valter.
Åh, jag vet precis hur du känner dig. Jag försöker passa på och memorera Olles mjuka kinder och bebisdoft, för Malte känns plötsligt så stor och pojkig . just nu växer han fort och blir allt mer smal och musklig och börjar få allt mer integritet. (Nej, jag vill inte kramas mamma, jag vill leka!) Och samtidigt är det ju fantastiskt att ha ett barn som kan prata i långa meningar, musicera och dansa och baka och bygga lego...
SvaraRaderaÅh jag kan tänka mej att det är dubbelt det där! Ens stora lilla barn. Blir aldrig stort, men är inte heller litet. Knepigt!
Radera