Klang och jubel

I veckan var jag och Valter på babyrytmik för första gången. Succé! Valter är en mingelbebis. Hemma med enbart mamman är livet ytterst begränsat skojigt. Han kräver nästan kontinuerlig underhållning i form av olika shownummer för att hålla sej ognällig, om bara han och jag är hemma. Att sjunga gospellåtar funkar okej om man dansar till, att få flyga som en trind liten flygmaskin ovanför mammans huvud är helfestligt.

Väldigt. Korta. Stunder.

Och att somna är inte riktigt populärt när vi är själva, nattningen brukar utvecklas till ett litet gråtkrig mellan gnälltrött bebis och beslutsam mamma.

Men! I större sällskap, gärna lite roddiga och kaosartade, där trivs Valter. Ibland sitter han bara och tittar med sina små händer prudentligt knäppta i knäet. Ibland pratar även han, liksom deltar i konversationen. Han är oftast harmonisk och fryntlig när vi är med många andra, och brukar somna lugnt och städat av pur intrycksutmattning efter ett tag.

Rytmiken var således en fest. Mängder av fina ansikten att titta på och sång och musik och bebisar som ömsom skrattade och ömsom grät. Valter var sjukt peppad. Enda lilla fadäsen utgjordes av att när turen kom till honom att presenteras i en liten inledningssång, precis då blev han så uppeldad av all action att han kräktes på mina byxor. Men! Hellre happy baby än rena kläder, som man brukar säga.

Valter i sitt bästa läge, med sällskap. Här i form av mostern. Populär!

Liksom kusin Doris. En oerhört festlig person, tycker Valter. En aktiv fyraårings tempo kan förtrolla alternativt förlama nästan vem som helst.