Köksglädje

Hela vårt hus är något av en miniatyr, litegrann som en lägenhet med trädgård. Som dessutom är utspridd på tre plan. Det gör att de flesta rumen är ganska små. Det spelar inte så stor roll i de flesta fall, men köket.

Även om tillverkning av mat (som är mer komplicerad än fil med bran flakes) har hamnat sjukt långt ner på priolistan sedan Valter invaderade hemmet, så är just matlagning normalt sett min bästa avslappningsgrej. Därför är det lite trist att köket är minimalt som i ett dockhus; en enda liten futtig arbetsbänk är allt som får plats.

Det är praktiskt taget omöjligt för två personer att matfixa där under harmoniska former. Åtminstone om en av personerna är en sån som spiller och dräller förhållandevis okontrollerat under själva matlagningsprocessen. Sedan kan man dra sina ena slutsatser kring vem i hushållet det kan vara. Själv skyller jag på Valter. Människor som inte kan försvara sej verbalt än är behändiga på det sättet.

Recept på kaos

Dagens middag alltså. H e r r e m i n p å v e, vilket supertumult.
Receptet? Voilà.

• Se fram emot lite mat eftersom bebisen (ja just det, en tremånaders, tvär och värmekänslig bebis och en strålande men varm sommardag är ingredienser som måste finnas hemma) har somnat en stund. 


• Värm en tallrik tomatsoppa i micron, ungefär 30 sekunder för länge på full effekt. Jag använde Keldas, men det går säkert lika bra med någon annan tomatsoppa. Den måste bli riktigt tokvarm, så snåla inte med tiden. 


• Ta tag i den stekheta tallriken lite käckt och kvickt, eftersom du vill äta innan bebisen vaknar.


• Bränn dej  r e j ä l t  på fingrarna, så där så att du rycker till och tappar tallriken i golvet. Se till att få lite kraft i själva tappmomentet, så att soppan splashar ut över hela golvet och köksinredningen och bebisen vaknar. 


• Kryp omkring på golvet med hushållspapper och trasor och torka soppa medan bebisen vrålar.


• Blanda en flaska till den vid det här laget tokiga bebisen. Bli så uppstressad att du förväxlar rapsoljan som ska droppas i flaskan för bebisens mages skull, med ljus balsamvinäger.


• Inse ditt misstag och förbanna likriktningen inom olje- och vinägerflaskdesignbranschen. Blanda en ny flaska. 


• Försök att mata bebisen som nu är tvärilsk och varm som tusan. Misslyckas kapitalt. Lägg bebisen i sängen igen, den kommer att somna av utmattning. För lite extra spänning kan du precis när den har kommit till ro trilla på baygymmet för sjuttiofjärde gången för dagen. 


• Ät den numera kalla tomatsoppan. Gråt lite för att det gör så helsickes ont på fingrarna och för att livet är tröttsamt för obetänksamma människor.


• Tacka högre makter för att bebisens pappa kommer hem från jobbresa till Lycksele i kväll.

You'd never guess

Det här med att med ett visst intresse följa en landhockeymatch mellan Sydkorea och Holland. Att engageras av hur män i röda och blå baddräkter försöker få den andre att trilla. Att varenda dag fundera på vem i hela fridens namn det är som väljer skor åt Pops (röd mocka med klack?). Allt detta: en spännande bieffekt av fenomenet föräldraledighet kombinerat med OS.

Soffglädje

Som sagt. Hur mycket jag än har älskat alla mina toksnygga men fasansfullt obekväma soffor, så får jag faktiskt tillstå att en skön variant inte är så himla dumt. Den är inte på något sätt lika stunning som mina tidigare, men den är okej-snygg, och det faktum att den viker sej runt hörnet av rummet sparar en del plats, då vi inte behöver ha ett gäng fåtöljer som står och dräller.

En vuxen soffa! Hela familjen kan ligga och dega, små personers kräks kan torkas bort rätt så smidigt och gäster kommer att kunna stanna länge. Grand!

Sånt som han gör

Två och en halv månad har han funnits på utsidan nu, Valter. Från att ha varit en liten fågelungeliknande figur på tre kilo har han vuxit och frodats till nästan dubbel storlek, och blivit en riktig praktbebis med stadig nacke, en grandios dubbelhaka och stiligt veckade ben. På dagarna sveper han en flaska ersättning varannan timme, och blir ytterst upprörd om hans matkärlek inte besvaras a.s.a.p. Jag är så vådligt tacksam att vi inte behöver förhålla oss till sjuttio- och åttiotalens omtalade idéer om mat-till-bebis-var-fjärde-timme. Herreminpåve. Då hade vi inte gillat varann så mycket som vi gör nu, det kan jag säga, och jag hade haft tinnitus och magsår. Kanske även han.

"Tror du att alla tycker att han är så söt som vi?" frågar Peter, och jag säger att nåt annat är ju liksom inte möjligt. Han är värsta vykortsbebisen! I alla fall från vissa vinklar. Underifrån blir den extrahaka som ser ut som en donut som ligger runt halsen lite onödigt framträdande, men även den tycker hans föräldrar mest är förtjusande.

Och nu! Numera är han en personlighet (till skillnad från de första veckorna då han faktiskt mest var ett litet knytt).

Han pratar en massa, ganska starkt när han är pigg, och sjunger med när vi sjunger för honom. Eller sjunger och sjunger, han ylar som en mindre prärievarg, och vevar lyckligt men planlöst med armar och ben.

I kväll skrattade han för första gången! Ett riktigt, gurgligt bebisskratt som trillade ur munnen som glada små pärlor. Det är nästan, men bara nästan, som jag blir sugen på att putta lite på honom där han ligger och sover, för att få honom att vakna och göra om det.

Bebisskratt alltså. Beroendeframkallande.