Sånt som han gör

Två och en halv månad har han funnits på utsidan nu, Valter. Från att ha varit en liten fågelungeliknande figur på tre kilo har han vuxit och frodats till nästan dubbel storlek, och blivit en riktig praktbebis med stadig nacke, en grandios dubbelhaka och stiligt veckade ben. På dagarna sveper han en flaska ersättning varannan timme, och blir ytterst upprörd om hans matkärlek inte besvaras a.s.a.p. Jag är så vådligt tacksam att vi inte behöver förhålla oss till sjuttio- och åttiotalens omtalade idéer om mat-till-bebis-var-fjärde-timme. Herreminpåve. Då hade vi inte gillat varann så mycket som vi gör nu, det kan jag säga, och jag hade haft tinnitus och magsår. Kanske även han.

"Tror du att alla tycker att han är så söt som vi?" frågar Peter, och jag säger att nåt annat är ju liksom inte möjligt. Han är värsta vykortsbebisen! I alla fall från vissa vinklar. Underifrån blir den extrahaka som ser ut som en donut som ligger runt halsen lite onödigt framträdande, men även den tycker hans föräldrar mest är förtjusande.

Och nu! Numera är han en personlighet (till skillnad från de första veckorna då han faktiskt mest var ett litet knytt).

Han pratar en massa, ganska starkt när han är pigg, och sjunger med när vi sjunger för honom. Eller sjunger och sjunger, han ylar som en mindre prärievarg, och vevar lyckligt men planlöst med armar och ben.

I kväll skrattade han för första gången! Ett riktigt, gurgligt bebisskratt som trillade ur munnen som glada små pärlor. Det är nästan, men bara nästan, som jag blir sugen på att putta lite på honom där han ligger och sover, för att få honom att vakna och göra om det.

Bebisskratt alltså. Beroendeframkallande.