Om Solvändsgatan


Det här är en blogg som mest handlar om ett rätt minimalt hus på Hisingen och de personer som bor i det. I minihuset finns en liten Valter och en lite större Peter förutom jag, som heter Lisa. Jag gillar loppisfynd, avgudar rådjur i porslin, och rätt vad det är slår jag till på ett pysselprojekt.

25 dec. 2012

Julfrid

En kan säga så här, att vi har lite olika visioner vad gäller det optimalt julsmyckade huset, jag och min man. Jag ser i sann bloggaranda en dröm av honeycombs och hyacinter framför mej. Peter ser: tomtar. Helst ska det stå tomtar överallt. Varhelst det finns en pryllucka ser maken ett potentiellt tomtebo, och det finns liksom inget ställe som inte kan förgyllas av en liten nisse.
En kan således ganska enkelt räkna ut att julen inte enbart är en fridens högtid hemma hos oss, utan även en tid för förhandling. En tomte för en hyacint, så att säga.


Så här såg granen ut. Vad gällde smyckningen av den var vi rörande överens - more is more. Allt vi hittade i pyntväg östes på.


Och så här såg vi ut. Lätt prudentligt frikyrkolookandes, men men. God Jul säger vi, hur som helst!

19 dec. 2012

Hyllar!

Hyllor är sjukt bra, särskilt för prylpersoner med små hus. Man kan titta på många bästagrejer samtidigt, och utan att det tar så hiskeligt mycket plats. Även i köket hade jag förstås velat ha en String, men i väntan på en sån agerar enklaste möjliga konstruktion från nåt byggvaruhus ersättare. 


Här finns till exempel bröllopspresentskopparna i bakgrunden till höger, ljuvliga Taika från Arabia, och pyttemuggar från Indiska som jag har haft i tusen år. Miniglasen med guld har jag loppfyndat. Den som gissar var vinner faktiskt inte ens ett pris.


Salt- och pepparkaren är troféer som jag fått från systern, så otroligt fina. Ofta finns varianter på dem i svartvitt, men se det är ju inte alls lika festligt. "Peppar sätter sprätt, om den används rätt", hävdar peppardamen. Klokt! 

12 dec. 2012

Lite roddig, ja.

Han är alert, vår unge. Pigg. Alltid på väg, liksom. Vill alltid till någon annanstans än där han är, vill alltid få tag i något annat än det han har. Han klättrar på oss när han sitter i famnen. I knäet sitter han spikrakt upprätt, som om ett osynligt snöre drog hans yviga kalufs uppåt. Han skulle aldrig få för sej att luta sej, mot till exempel en förälders axel. Vill helst inte ligga, vare sej på rygg eller mage. Har med tiden utvecklat träben, ett tillstånd som innebär att benen bara inte. Kan. Böjas. Just det tillståndet blir extra svårartat när någon gör ansatser att lägga honom ned, eller när någon har varit korkad nog att initiera leken "låtsas-gå-med-hjälp-av-vuxen", och någon efter en stund får ont i ryggen och vill göra något annat.

Han är faktiskt just nu, lite i största allmänhet, mycket sällan tillfreds.

Han är fortfarande det mest förtjusande jag någonsin har skådat, och jag har drabbats av allvarliga förälskelsesymtom sedan han kom in i mitt liv. Men! Just nu? Skulle jag inte ha så mycket alls emot att jobba en smula igen. Filosofera fram en liten utredning. Visa en liten power point. Umgås med folk som åtminstone inte så manifest visar sitt missnöje.

Men men. I april är det pappans tur att rodda Cirkus Valter. Fram tills dess är det den här lilla männschan som innehar direktörshatten och obevekligt snärtar med sin piska. Mamman, hon har reducerats till en trogen cirkushäst. Travar på, håller igång. The show must go on, serrni.


11 dec. 2012

Med lampa!

Till sist! Kom den upp i taket, vardagsrumslampan som egentligen har funnits i huset i massor av månader. Men så hände det ena med det tredje och det var tricksigt att få den upphängd och en mycket liten person pockade plötsligt på sjukt mycket uppmärksamhet, och så blev det liksom aldrig av. Men plötsligt! 

Det är en Norm 06, som liksom en blomma iklädd krinolin fluffar till och gör rummet lite mjukare, tycker jag.

 

7 dec. 2012

Ljuskalas

Det finns nästan inget mer lättande än när höstjämmer övergår i advent och nästan jul. Exakt när det ska ske debatteras ofta, men för egen del skulle jag inte ha ett enda uns emot vare sej stjärnor eller ljus från och med tråkhöstens entré, när friska fräscha september övergår i rusktiden då hela världen täcks av den där tidstypiska, bruna lövsörjan.

Allt som spexar upp de hyfsat meningslösa månaderna oktober och november är jag för. Adventsljusstake kan jag dock vänta med, den är ju liksom lite tidsbunden. Vi har haft en ganska trist plåtsak till adventsljusstake i några år nu, så i år bestämde jag mej för ett pysselryck strax innan första advent. Fina papper hade jag redan, och utöver det behövdes bara några små klädnypor, klister och tejp. Förutom själva mässingsljusstakarna förstås, men de hade jag ju också.





5 dec. 2012

Inte så stringent

Eftersom jag är helt unik i min inredningsstil så har vi något så sjukt ovanligt som en stringhylla i vardagsrummet. Om Eldblomman är en slags grundutrustning i den här retrostilen som vi sportar, får väl stringhyllan anses lika given som tak och golv. Vår innehåller (NämenärdetSANT! Vilken egensinnig idé!!) en färgsorterad pocketsamling och därutöver diverse småfint.

I stringen platsar bara sånt som gör en glad. För i vardagsrummet lever vi större delen av våra liv. Det är där vi pratar, leker, softar, äter, och vissa av oss dubbelnyttjar även vardagsrummet som sovrum. Fungerar fint så länge rummet förutom stringhyllor och lite annat, också möbleras med en barnvagn. Hmm. Vi får väl se hur länge den varianten känns rimlig, men just nu finns det ingen förälder som pallar ta spjälsängsfighten.
Men!
Det här skulle ju handla om stringhyllor. I give you.




Rådjur är nummer ett, och fåglar nummer två på djurtoppen. Här finns loppade halvtacky fågelvaser, och den gamla jordgloben är en av Valters mesta peppgrejer. Afrika är lätt populäraste kontinenten.
Småbabushkor finns på en hylla, och på en annan står en av mina absoluta favoritprylar i hela huset, min sockerströardam. En trettiofemårspresent från mamma, som egentligen gav den till systern. Men med en storsinthet som jag aldrig hade uppvisat när det gäller något så fabulöst, så överlät hon den till mej som reagerade som ett tjurigt barn när hon öppnade paketet. Fantastiskt!
Jag skulle vilja ha en hel kennel, men just nu har jag bara en finhund; den andra är en liten herrelös rackare. Men stilig ändå.

1 dec. 2012

Oumbärlig

I inredningstidningar förekommer det att kända personer får berätta om sina favoritprylar i hemmet, och så får man se foton av ett gäng snitsiga grejer. Grejer som oftast är sjukt snygga, även om det är bruksvaror och praktiska saker som väljs ut.

Jag kan säga att just i detta nu, när Valter är inne i en ilsken period där det faktum att han inte kan förflytta sej själv gör honom så frustrerad att han en majoritet av dygnets vakna timmar morrar, så hade jag utan tvekan valt hans gåstol i ett sånt reportage. Denna pjäs är så anstötligt ful att en sopbil är en estetisk upplevelse i jämförelse, men alltså. Hans lyckosprilliga ben och kluckande glädjetjut när han för egen maskin sparkar sej fram över golvet gör gåstolen helt ovärderlig, och bland det vackraste som hans mor någonsin har sett.

Han underhåller sej själv (!!) en stund i den här rymdskepssliknande, blipptutande och Mary-had-a-little-lamb-spelande manicken, och det är så fabulöst fantastiskt att jag knappt har ord. Även om jag numera kan tänka mej att leva resten av livet i total frånvaro av både Mary och hennes jämrans lammstackare som kvider omkring på det ostämda aktivitetsbord med snurror, knappar och tutor som toppar stolen.

Detta att lekutrustning till barn i nio fall av tio är gräll, högljudd och tacky, det förtjänar egentligen ett eget inlägg eller en statlig utredning, men det får behandlas vid annat tillfälle. En kan i alla fall konstatera att lekande barn, minus själva barnet som i sej självt ju är ganska sött, allvarligt utmanar vuxnas inredningsvisoner.

27 nov. 2012

Kakaohörnet

Vår tapet i övervåningens hall är rätt överväldigande. Det är Marimekkos kakaobönor som klättrar upp för väggen, trots att de allra flesta botaniskt obevandrade personer (till exempel jag, första gången jag såg den) utgår från att det är majskolvar.

När vi valde tapet lobbade jag förstås stenhårt för min högt älskade Eldblomma, men Peter tvärvägrade.
Min första kärleksaffär med Eldblomman pågick i hallen i min Kungsladugårdsetta. Det känns inte som att den var lika vanlig då som den är nu? Numera är den i det närmaste grundutrustning i varenda retropittoreskt fårskinnsstylade hem som säljs via Stadshem. Så på ett sätt är jag nöjd med att vår tapet är mer egen, även om jag känner mej både lite otrogen och olyckligt kär, rent tapetmässigt.



Med osannolik precision, det är någon centimeter tillgodo på varje sida, passade teakskänken in på väggen som syns direkt när man kommer upp för trappan. Skänken är ett redigt schabrak, närmare två meter bred, och i vårt inte så maffigt dimensionerade vardagsrum fanns helt enkelt ingen plats. Men här, funkar! Färgen är ganska djupt teakröd, och gör sej fint mot tapetens rätt illgrällt gröna, tycker jag.


22 nov. 2012

Just chillin'.

På det härliga trettiofemårskalaset serverades en, om jag får säga det själv, helt galet god svampsoppa. Grunden är denna, men utöver ingredienserna som radas upp där ingår förstås lite fiffning. I mitt tycke saknar väldigt många recept någon form av sötma. Nästan allt i matväg blir bättre med en honungsklick eller lite socker, och ibland: chilisås. Helt vanlig sån där tomatsås på flaska, med kanske yttepytte mer hetta än ordinär ketchup. I viss mat fungerar den väldigt fint, och den här svampsoppan är just sån mat.

På kalaset ville vi göra oss till lite och ha ett vin som synkade soppan, så jag och den andra kalasarrangösen kom överens om att det nog var bäst att tillfråga Systembolagets expertis i en så här allvarlig fråga. Sagt och gjort - jag och Valter dök en dag in på Backaplans bolag, och stötte nästan direkt på en expedit beskyltad med den uppmuntrande uppmaningen ”Fråga gärna mej!”

Så jag frågade och förklarade, att det handlade om en svampsoppa med ädelost som vi ville matcha med en lämplig dryck. 
Men. 
Strax efter det uttalade jag det ord som i detta sammanhang aldrig borde ha yppats: chili. Jag är visserligen hundraprocentigt säker på att jag skyfflade in "sås" precis efter chili, men då var skadan redan skedd. 

"Chili!?" utbrast expediten i falsett, och mina försök att dämpa chilieffekten genom att säga att det ”handlar bara som smaksättning” och att ”det är bara för sötmans skull” var fullständigt fruktlösa. Expediten ringde till Sto-ckho-lm, gubevars, och en expert där fick uttala sej i denna tydligen ytterst kniviga fråga.

”Du förstår att det är en svampsoppa”, sade expediten till experten i luren, ”med ädelost. [drar in andan och tar sats] Och CHILI!!” Efter rådgivningen travade hon upphetsat iväg mot de vita boxvinerna med mej och Valter i hasorna. Vi fick det ena halvtorra vinet efter det andra presenterat för oss, och varje gång vi tittade på ett nytt pekade hon på de små symbolerna som syns på hyllkanten och nickade lugnande mot mej, eftersom en trind liten chilifrukt syntes på remsan. 

När vi slutligen helt utmattade lämnade stället hade vi med oss en box vin som pryds av och heter ”Tre apor”, bara en sån sak, efter omständliga utläggningar om att det passade utmärkt till svampsoppa. ”Och CHILI!!”

19 nov. 2012

Countdown

För ett tag sedan var det kalas för en massa härliga kvinnor här i huset. Ett kalas där ganska många av de härliga kvinnorna dessutom är småbarnsmorsor. Småbarnsmorsor som vid åsynen av hyllsystemet i Valters rum började oja sej och hoja sej kring dels att de tyckte att det var snitsigt, och det var ju roligt, men dessutom upplystes jag om att den här varianten, den har inte lång tid kvar. "Allt fint måste uppåt! Uppåt! Han når snart allt!" skanderades det, och jag fick känslan av att jag när som helst nu skulle kunna hitta Valter balanserandes högst upp på hyllan, vildsint kastandes prylar omkring sej.

Men! Än så länge kan barnet nästan inte nånting av detta utan assistans (vilket gör honom extremt missnöjd, men det är en annan historia), och jag ska njuta av denna tid som den sista ljuva period då jag hade ett fiffat barnrum i mitt hem.

Hyllan i Valters rum (enklast möjliga gjord av skenor och hyllor från byggvaruhus) rymmer just nu massor, även en hel del som är mitt och vårt, såsom massor av böcker och förvaringslådor. När den lille ongen börjar kräva mer space får vi kånka ut vårt pick och pack och ta det där rackartaget i källarens möjliga förvaringsytor. Men, så fantastiskt skönt det känns att kunna säga: det är ett senare projekt.






17 nov. 2012

Tittut

Fönster är svårt, tycker jag. Jag är förskräckligt obegåvad vad gäller blomsterprakt, och det begränsar litegrann.Det är ju så stiligt när något blomstrande prunkar fram och bryter av småsaksamlandet som pågår på nästan alla andra håll i det här huset, men det här hushållet kan inte betraktas som något annat än krukväxternas absolut sämsta hang out på Hisingen. "Välj inte mej, välj inte mej!" står de och hoppas, de små växtlighetsliven, när familjen S shoppar loss på Blomsterlandet. För de vet! Att när bilresan till Solvändsgatan är slut, det är då som de tar det första steget närmare den långsamma och oundvikliga uttorkningsdöden.

Detta gällde givetvis även ett litet bonsaiträd som jag i ett anfall av högmod fick för mej att vi nog skulle kunna klara. Well. Låt mej säga så här: urnorna som står vid deras sida, de lever och frodas. Bonsaiträdet solade ganska hårt under sensommaren och dog en skräpig död någonstans i september.

Istället får urnorna nu spela huvudrollen alldeles själva, men det klarar de så fint. De har hängt med mej länge, och kommer nog alltid att finnas i mitt hem. Jag älskar ståtligheten, färgharmonin och formspråket. Det är Paprika och Negro gjorda av två tokigt duktiga formgivare hos Uppsala-Ekeby. Bredvid de lite större pjäserna står en lite mindre vas från samma märke, som jag också gillar skarpt.


14 nov. 2012

Gånger då det kan vara bättre att säga: "Nä tyvärr, jag har faktiskt ingen lösning på det problemet."

En kund kommer in i en lampaffär och frågar om det finns någon form av typ upphängningsarm eller vajer som kan sitta på en vägg, men ändå bära en taklampa.

Taklampan kan nämligen inte hängas från en krok, förklarar kunden, eftersom hon har ett jädrans krångligt spänntak som det inte går att skruva i. Hon förklarar och förklarar och gestikulerar vildsint, ser lätt stirrig ut och avbryter resonemanget var tionde sekund för att ställa sej på tå och kika in bakom en scarf som hänger ned framför en barnvagnssuflett. Däremellan gör hon tappra försök att prata samtidigt som hon hysteriskt skjutsar barnvagnen fram och tillbaka, och ibland i lite konstfulla cirklar. Det senare verkar mest hända när det viftas i vagnen.

Expediten ser fascinerat på spektaklet, men verkar rätt oförstående inför bekymret. Hon funderar och säger till sist: "Taklampa? Verkligen? Jag tycker inte att man ska ha taklampor. De är ju för tråkiga. Men kom med här så ska jag visa dej massor av fina golvlampor!"

11 nov. 2012

Oh deer.

Rådjursfrenzyn sprider sej som en epidemi över huset! Nyaste tillskottet utgörs av nedre hallväggspimpningen.


Jag är faktiskt förträffligt nöjd. Det blev bra! Festligt, fint, lite tokigt.

Den broderade rådjurstavlan är loppad, liksom de fantastiska väggvaserna. De små ikonerna tror jag att jag har fått från mor respektive berömd moster.

Det lilla rådjurshuvudet är köpt hos finfina anyhow, och det stora fick jag av en fantastisk vän, tillika denna bloggs största fan. (I love it att jag har ett fan! Go Kina!) Det finns en imponerande historia kring detta huvuds väg till Hisingen (eller Fästingen, som vännens förtjusande barn kallar vår ö).
Det hittades i ett dödsbo och tog sej in i min fiffiga väns ägo, för att sedan vara i vägen hemma hos henne i ett antal år, tills det slutligen transporterades hit. Och här ska det bo!



Det fabulösa tyget med damen som sjunger har ramats in, och det har förstås sitt ursprung hos mor Guldgruva. De rutiga boxarna som står på byrån är från Lagerhaus, som alltid har så fina tryck och prylar numera.


Den lilla lådan kommer från en överdel av den lilla byrån som jag visat tidigare. Den fick lite Eldblomma i bakkant och utgör nu hylla som passar perfekt till den lilla rådjursvasen som jag ärvt av farmor.

8 nov. 2012

HEJ värld!

Det är jag som är Valter. För några veckor sedan lärde jag mej att rulla från rygg till mage. Mamma och pappa verkar tycka att jag är värsta snillet, och själv är jag är också rätt uppspelt. 

Det är faktiskt helfestligt, för den som inte har provat! Jag kan roa mej i närmare sju minuter med det här rullandet om någon rullar tillbaka mej med jämna mellanrum så att jag kan göra om det. Det är rekord i tid som jag nånsin har underhållit mej själv, påstår den där människan som hänger med mej om dagarna. Min mamma.

Hon är skojig på många sätt, men har inte riktigt fattat att det bara är underhållande till en viss gräns när en trettiofemåring stojar omkring och sjunger visor med lustiga röster och dansar steppdans. En sån tur att jag kom på hur den här rullkoden skulle knäckas.

Ha det fint! 

Mvh, Valter. (Noll jordsnurr, men fem och en halv stöddiga månader.)


5 nov. 2012

T-r-e-t-t-i-o-f-e-m.

Trettiofem, alltså. År.

Så gammal har jag blivit. Det är ju inte riktigt klokt. Trettiofem! Så gamla är ju typ... Ens föräldrar. Ens självinsikt är något som överhuvudtaget inte alls har uppnått samma mognadsstatus. Men i alla fall. Nu påstås det att detta är tingens ordning, och då rättar jag mej fint därefter.

Det firades, i alla fall. Jag och hon som är på minuten lika gammal bjöd in Göteborgs snitsigaste kvinnor (ni på andra håll hoppas jag få fira med vid andra tillfällen) och festade faktiskt loss. På riktigt! 03.30 avvek sista sällskapet, och det var ju alldeles makalöst att vid den tidpunkten mingla och prata, istället för att stå och dra en nedrans vagn fram och tillbaka cirka tjugotusen gånger.

Kalaset blev faktiskt så fenomenalt att det inte finns ett enda bildbevis på att gäster invaderade dukningen som syns nedan. Men de var där! Och det blev rätt fint.


Djurburkarna har systern pysslat, och namnskyltarna är mina verk - ett antal fina papper, en dymo, ett gäng miniklädnypor och saken är biff.


31 okt. 2012

Saker som vi tycker är olika festliga i det här hushållet:

Att bebisen har lärt sej att prutta med munnen när den är full av mango-och ananaspuré. HEJ och splash av exotisk fruktyra över vardagsrummet.

29 okt. 2012

Tidernas festligaste kvinna?

Valter tycker att det är vansinnigt skojigt med udda ljud. Udda innebär sånt som inte är prat, men som ändå låter. Till exempel munprutt, pussljud, och - nysningar. Nysningar är formidabelt festliga.

Den här faiblessen för "Attjo!" har medfört att han och jag har arbetat fram en lek som går ut på att jag låtsasnyser, mycket naturtroget om jag får säga det själv, och Valter skrattar så att det kluckar.

Valters pappa är inte riktigt lika imponerad av showen. När han i går premiärbevittnade tillställningen såg han lätt skeptisk ut, höjde ögonbrynen och sade till Valter: "Ojojoj. Mamma är en riktig komiker."

Well, komiker eller inte, det kan man avgöra själv. Klippet betraktat som filmiskt verk är rätt värdelöst eftersom det är stört omöjligt att filma barnet utan att han blir så fascinerad av telefonen att all annan aktivitet avstannar. Dessutom verkar det bli ännu sopigare i överföringen till Blogger, och min brist på teknisk snillrikhet gör att jag inte har en aning om hur man kanske kan förfina. Men! I alla fall. I give you: Baby Giggles featuring Mama Sneeze.


25 okt. 2012

Ta ta! The tiniest of byråar.

I källarrenoveringen gick det rätt vilt till, släggor och verktyg man aldrig vetat fanns rev väggar och golv, inte som att slutet vara nära utan som att slutet skulle börja produceras här hos oss. Men med gälla skrik och stopp-stopp-stopp-vift lyckades jag stanna upp massakern för att rädda världens sötaste lilla byrå som satt inuti ett gräsligt gammalt skåp. Så himla fin! Jag pimpade till den med innan- och utanmäte av fina papper från sjukt festliga affären Tgr, som finns i Göteborg nu! Så jädra bra, nu kan jag spendera ännu mer av den minimerade inkomsten (den här barnledighetsgrejen alltså, ingen ekonomisk succé) på oemotståndligt krafs. Men i alla fall. Byrån!




15 okt. 2012

Sån som han är

Fem månader gammal har vi en liten människa att förhålla oss till här hemma. Han har egna karaktärsdrag och en personlighet, och det är faktiskt rätt fabulöst att få följa hans väg från paket till person. Och personen Valter just nu, han är:

  • Pratsam, social. Han har snackat som tusan nästan ända från början, och gillar både att lyssna på andra och att prata själv. Lite beroende på trötthetsläge har snacket olika karaktär. Ju tröttare han är, desto starkare och argare blir ljuden. Med mycket sällskap och stimulans kan han kämpa emot trötthet in absurdum-länge, det är som att han inte vill missa en sekunds samkväm. 
  • Väldigt förtjust i vuxna, särskilt kvinnor. Han väljer ofta ut en person om vi sitter i ett sällskap, och den personen stirras ut tills han får någon form av uppmärksamhet. Då blir han så glad att han nästan trillar, och ler stort med en liten glädjerynka ovanför näsan.
  • Ängslig. Andra barn, särskilt såna som är lika små som han och alltså ganska högljudda och oberäkneliga, skrämmer honom oftast nåt alldeles kopiöst. Just nu får jag känslan av att han kan bli den där irriterande ungen på förskolan som bara vill hänga med personalen.
  • På samma tema som ovan: livrädd för starka ljud, plötsliga rörelser och män med skägg. Särskilt efter klockan fem. Herreminpåve. Då kan mammans nysning eller (skäggiga) farbror Emils blotta närvaro orsaka ett mindre gråtbryt.
  • Stark i rygg och nacke. Redan när han var typ två månader hävde han sej upp på sina små armar för att spana på världen. Det här med att vända sej från rygg till mage, det går lite trögare. Senaste veckan har han gjort lite ansatser, men länge låg han platt som en pannkaka och tittade oförstående på mej när jag försökte vifta med spännande grejer bredvid honom för att locka honom att snurra. "Håll leksakerna så att jag når dem, dumma människa", sade den förorättade minen.
  • Matglad. Gröt med banan eller katrinplommonpuré är finfint, och potatis- och palsternacksmos. Och vatten! En supersuccé. Att träna in det här med att äta gick ganska kvickt, han greppade tekniken rätt snabbt och verkar gilla smaker. Han stoppar visserligen allting i munnen, och det kanske hjälper.
  • Lättuttråkad. Aktiviteter är okej väldigt korta stunder. Han blir frustrerad snabbt för att han inte får tag i grejer precis som han skulle vilja eller för att han inte kan få in dem i munnen, och han vill ha sällskap i stort sett hela tiden. 
  • Fascinerad av saker som blänker eller prasslar eller har fina färger, helst alltihopa. Valters topplista över sjukt spännande ting är 1) den gröna müslipåsen som både prasslar och blänker, han blir så upphetsad att han frustar när jag äter frukost, 2) fjärrkontroller och iphones, 3) speglar (det brukar sitta en snygg bebis på speglarna, och den vill man gärna dunka och slafsa på), 4) vår lilla jordglob med fina fäger, 5) de röda digitala siffrorna på ugnen.
  • Plötsligt en liten sömnmarodör. Han sov som en veritabel kung sina första fyra månader, men nu har han fått feeling på att agera som en normal bebis. Ilsken och vrålande kan han vakna och vilja äta varannan timme helt plötsligt. Jag och hans pappa gillade bättre när han var en otypisk unge, men men. Förhoppningsvis är det bara en utvecklingsfas, det verkar vara grejen med de flesta bebisnyckerna. Vi håller tummarna för att just den här utvecklingsfasen är väldigt väldigt kort.

8 okt. 2012

Bad- och tvättglädje

För drygt ett år sedan var vår källare ett enda sammelsurium av byggdamm och bös. Vi hackade och pustade och rev och slet. Väggar skulle rivas och nya konstrueras på andra ställen, och ett vitt och nytt badrum skulle trollas fram där det förut bara fanns ett halvhjärtat grönmålat betonggolv och en tvättmaskin som stod och brummade i sin ensamhet. 

Men! 

Rätt vad det var och med hjälp av förfärligt duktiga hantverkare blev det riktigt snitsigt där nere. Det är trångt som tusan och nyttjat in i minsta kvadratcentimeter, men ganska fint. 

Golvvärmen i badrumsdelen är en succé, kanske inte främst för oss vuxna, utan för barn. Valter gillar att ligga och sprattla på en handduk med ryggen gosigt uppvärmd, och hans kusin Doris ser reglaget till värmen som en ytterst festlig leksak. Varje gång hon har varit här är värmen uppskruvad till max och badrummet ångande bastuhett. "Det är så myyyyysigt", säger Doris, och ler som bara hon kan. Och mostern nickar och myser med. Att neka den där systerdottern nåt ingår liksom inte i den här mosterns repertoar. Eventuellt måste jag tuffa till mej lite tills Valter börjar roas av sånt som kostar elräkning.



30 sep. 2012

Tandmani

De där tänderna alltså. Det tjatas lite om dem här i bloggen, men de är ju så förbenat förtjusande. Munglitter!

27 sep. 2012

Let's sit

Våra vardagsrumsstolar är så sjukt snygga. Och faktiskt galet sköna, min otalang för just bekvämlighet vad gäller möbler till trots. När vi hittade dem på Blocket kändes projektet först lite halvroddigt, de är ganska stora och vårt hus är minimalt, och de var smutsiga och dynorna slitna bortom begriplighet. Men en tapetserare och ett antal skurhinkar senare blev de alldeles alldeles underbara, och de utgör nu mitt enda alibi för att kunna påstå att vi är sådär chica så att vi blandar Ikea och designklassiker. För de är ju faktiskt klassiker, Saarinens tulip chairs



21 sep. 2012

Tandtroll

Han har fått tänder! Två små vita piggar sticker upp i underkäken och gör mej alldeles blödig. Mitt lilla, lilla pyttebarn. Plötsligt en potentiell ätare av fast föda, hur i hela fridens gick det till?

För vad som verkar som några minuter sedan låg han på mitt bröst för första gången och jag bedyrade hans far (ungefär hundraåttio gånger) att jag aldrig skulle göra om det här med att pressa ut en bebis.

Men rätt vad det är blev bebisen en ganska stor och stadig person, med riktiga små jeans, sprittliga armar och ben och ett kvittrigt skratt som kan smälta polarisar. Och som sagt: tänder.

Ska det gå så här kvickt, hela den här tillväxtgrejen? Ska han få tänder och sen bara ta studenten, utan att jag hinner fatta grejen?

Så som han är nu, jag vill aldrig glömma. Vill konservera känslan av att stryka handen över hans mjuka små hamsterkinder, den trinda lilla magen och de stiligt veckade benen, som precis har formen av riktigt stöddiga fläskfiléer.

Men samtidigt. Jag kan knappt bärga mej tills han är lite större, det är rackarns motsägelsefullt det där. När han kan krypa. Gå. Prata!

Jag tror att han kan bli rätt festlig, den där Valter.



17 sep. 2012

Fotovägg

Vi har så många fina små människor omkring oss. Valters kusiner är förtjusande och fotogeniska små varelser hela bunten, och för att piffa till köket och bli glad av alla dessa fina barn fixade jag till en fotovägg i köket häromdagen.

Foton varvades med fina papper från ljuvliga Rum för Papper här i Göteborg, och alltihopa hängdes upp med briljanta uppfinningen washitejp.

Det blev rätt snitsigt! Om jag får säga det själv.


15 sep. 2012

Pojkeri pojkera

Det här med kläder till bebisar och barn, det är något av ett eget kapitel. Klädindustrins envetna försök att få oss att uppfatta olikheter mellan de små trinda, hyfsat könlösa varelser som kallas bebisar är ganska fascinerande. Insvängt och glitterbestrött till små flickor, krigiskt och mörkt till små pojkar. Fruktansvärt trist.

Det har skrivits mängder av smarta grejer om det här, och jag tänkte egentligen inte uppehålla mej vid det. Utan snarare konstatera att det som ter sej gulligt för någon (läs: mamman) kan te sej alldeles för flickigt för någon annan. Valter har en liten mössa som jag tycker att han är så fruktansvärt söt i. Den är lagom tunn, och knyts under hakan dessutom, vilket är sjukt praktiskt. Men. Den är härligt, yppigt rosenmönstrad.

En dam tittade in i vagnen när vi åkte buss, jag och Valter, och hon jollrade till mej "Åh så söööt hon är, vad heter hon?". "Han heter Valter", svarade jag. Damen ryckte till och utbrast "Nämen! Har mamma tvingat på dej en flickmössa!?".

Nåväl. Bebismössa som bebismössa tänker jag, och visst är han väl förtjusande? Eventuellt säljer jag in honom som reklammodell för turism i Dalarna.


6 sep. 2012

Klang och jubel

I veckan var jag och Valter på babyrytmik för första gången. Succé! Valter är en mingelbebis. Hemma med enbart mamman är livet ytterst begränsat skojigt. Han kräver nästan kontinuerlig underhållning i form av olika shownummer för att hålla sej ognällig, om bara han och jag är hemma. Att sjunga gospellåtar funkar okej om man dansar till, att få flyga som en trind liten flygmaskin ovanför mammans huvud är helfestligt.

Väldigt. Korta. Stunder.

Och att somna är inte riktigt populärt när vi är själva, nattningen brukar utvecklas till ett litet gråtkrig mellan gnälltrött bebis och beslutsam mamma.

Men! I större sällskap, gärna lite roddiga och kaosartade, där trivs Valter. Ibland sitter han bara och tittar med sina små händer prudentligt knäppta i knäet. Ibland pratar även han, liksom deltar i konversationen. Han är oftast harmonisk och fryntlig när vi är med många andra, och brukar somna lugnt och städat av pur intrycksutmattning efter ett tag.

Rytmiken var således en fest. Mängder av fina ansikten att titta på och sång och musik och bebisar som ömsom skrattade och ömsom grät. Valter var sjukt peppad. Enda lilla fadäsen utgjordes av att när turen kom till honom att presenteras i en liten inledningssång, precis då blev han så uppeldad av all action att han kräktes på mina byxor. Men! Hellre happy baby än rena kläder, som man brukar säga.


Valter i sitt bästa läge, med sällskap. Här i form av mostern. Populär!


Liksom kusin Doris. En oerhört festlig person, tycker Valter. En aktiv fyraårings tempo kan förtrolla alternativt förlama nästan vem som helst.