Kakaohörnet

Vår tapet i övervåningens hall är rätt överväldigande. Det är Marimekkos kakaobönor som klättrar upp för väggen, trots att de allra flesta botaniskt obevandrade personer (till exempel jag, första gången jag såg den) utgår från att det är majskolvar.

När vi valde tapet lobbade jag förstås stenhårt för min högt älskade Eldblomma, men Peter tvärvägrade.
Min första kärleksaffär med Eldblomman pågick i hallen i min Kungsladugårdsetta. Det känns inte som att den var lika vanlig då som den är nu? Numera är den i det närmaste grundutrustning i varenda retropittoreskt fårskinnsstylade hem som säljs via Stadshem. Så på ett sätt är jag nöjd med att vår tapet är mer egen, även om jag känner mej både lite otrogen och olyckligt kär, rent tapetmässigt.

Med osannolik precision, det är någon centimeter tillgodo på varje sida, passade teakskänken in på väggen som syns direkt när man kommer upp för trappan. Skänken är ett redigt schabrak, närmare två meter bred, och i vårt inte så maffigt dimensionerade vardagsrum fanns helt enkelt ingen plats. Men här, funkar! Färgen är ganska djupt teakröd, och gör sej fint mot tapetens rätt illgrällt gröna, tycker jag.

Just chillin'.

På det härliga trettiofemårskalaset serverades en, om jag får säga det själv, helt galet god svampsoppa. Grunden är denna, men utöver ingredienserna som radas upp där ingår förstås lite fiffning. I mitt tycke saknar väldigt många recept någon form av sötma. Nästan allt i matväg blir bättre med en honungsklick eller lite socker, och ibland: chilisås. Helt vanlig sån där tomatsås på flaska, med kanske yttepytte mer hetta än ordinär ketchup. I viss mat fungerar den väldigt fint, och den här svampsoppan är just sån mat.

På kalaset ville vi göra oss till lite och ha ett vin som synkade soppan, så jag och den andra kalasarrangösen kom överens om att det nog var bäst att tillfråga Systembolagets expertis i en så här allvarlig fråga. Sagt och gjort - jag och Valter dök en dag in på Backaplans bolag, och stötte nästan direkt på en expedit beskyltad med den uppmuntrande uppmaningen ”Fråga gärna mej!”

Så jag frågade och förklarade, att det handlade om en svampsoppa med ädelost som vi ville matcha med en lämplig dryck. 

Men. 

Strax efter det uttalade jag det ord som i detta sammanhang aldrig borde ha yppats: chili. Jag är visserligen hundraprocentigt säker på att jag skyfflade in "sås" precis efter chili, men då var skadan redan skedd. 

"Chili!?" utbrast expediten i falsett, och mina försök att dämpa chilieffekten genom att säga att det ”handlar bara som smaksättning” och att ”det är bara för sötmans skull” var fullständigt fruktlösa. Expediten ringde till Sto-ckho-lm, gubevars, och en expert där fick uttala sej i denna tydligen ytterst kniviga fråga.

”Du förstår att det är en svampsoppa”, sade expediten till experten i luren, ”med ädelost. [drar in andan och tar sats] Och CHILI!!” Efter rådgivningen travade hon upphetsat iväg mot de vita boxvinerna med mej och Valter i hasorna. Vi fick det ena halvtorra vinet efter det andra presenterat för oss, och varje gång vi tittade på ett nytt pekade hon på de små symbolerna som syns på hyllkanten och nickade lugnande mot mej, eftersom en trind liten chilifrukt syntes på remsan. 

När vi slutligen helt utmattade lämnade stället hade vi med oss en box vin som pryds av och heter ”Tre apor”, bara en sån sak, efter omständliga utläggningar om att det passade utmärkt till svampsoppa. ”Och CHILI!!”

Countdown

För ett tag sedan var det kalas för en massa härliga kvinnor här i huset. Ett kalas där ganska många av de härliga kvinnorna dessutom är småbarnsmorsor. Småbarnsmorsor som vid åsynen av hyllsystemet i Valters rum började oja sej och hoja sej kring dels att de tyckte att det var snitsigt, och det var ju roligt, men dessutom upplystes jag om att den här varianten, den har inte lång tid kvar. "Allt fint måste uppåt! Uppåt! Han når snart allt!" skanderades det, och jag fick känslan av att jag när som helst nu skulle kunna hitta Valter balanserandes högst upp på hyllan, vildsint kastandes prylar omkring sej.

Men! Än så länge kan barnet nästan inte nånting av detta utan assistans (vilket gör honom extremt missnöjd, men det är en annan historia), och jag ska njuta av denna tid som den sista ljuva period då jag hade ett fiffat barnrum i mitt hem.

Hyllan i Valters rum (enklast möjliga gjord av skenor och hyllor från byggvaruhus) rymmer just nu massor, även en hel del som är mitt och vårt, såsom massor av böcker och förvaringslådor. När den lille ongen börjar kräva mer space får vi kånka ut vårt pick och pack och ta det där rackartaget i källarens möjliga förvaringsytor. Men, så fantastiskt skönt det känns att kunna säga: det är ett senare projekt.

Tittut

Fönster är svårt, tycker jag. Jag är förskräckligt obegåvad vad gäller blomsterprakt, och det begränsar litegrann.Det är ju så stiligt när något blomstrande prunkar fram och bryter av småsaksamlandet som pågår på nästan alla andra håll i det här huset, men det här hushållet kan inte betraktas som något annat än krukväxternas absolut sämsta hang out på Hisingen. "Välj inte mej, välj inte mej!" står de och hoppas, de små växtlighetsliven, när familjen S shoppar loss på Blomsterlandet. För de vet! Att när bilresan till Solvändsgatan är slut, det är då som de tar det första steget närmare den långsamma och oundvikliga uttorkningsdöden.

Detta gällde givetvis även ett litet bonsaiträd som jag i ett anfall av högmod fick för mej att vi nog skulle kunna klara. Well. Låt mej säga så här: urnorna som står vid deras sida, de lever och frodas. Bonsaiträdet solade ganska hårt under sensommaren och dog en skräpig död någonstans i september.

Istället får urnorna nu spela huvudrollen alldeles själva, men det klarar de så fint. De har hängt med mej länge, och kommer nog alltid att finnas i mitt hem. Jag älskar ståtligheten, färgharmonin och formspråket. Det är Paprika och Negro gjorda av två tokigt duktiga formgivare hos Uppsala-Ekeby. Bredvid de lite större pjäserna står en lite mindre vas från samma märke, som jag också gillar skarpt.

Gånger då det kan vara bättre att säga: "Nä tyvärr, jag har faktiskt ingen lösning på det problemet."

En kund kommer in i en lampaffär och frågar om det finns någon form av typ upphängningsarm eller vajer som kan sitta på en vägg, men ändå bära en taklampa.

Taklampan kan nämligen inte hängas från en krok, förklarar kunden, eftersom hon har ett jädrans krångligt spänntak som det inte går att skruva i. Hon förklarar och förklarar och gestikulerar vildsint, ser lätt stirrig ut och avbryter resonemanget var tionde sekund för att ställa sej på tå och kika in bakom en scarf som hänger ned framför en barnvagnssuflett. Däremellan gör hon tappra försök att prata samtidigt som hon hysteriskt skjutsar barnvagnen fram och tillbaka, och ibland i lite konstfulla cirklar. Det senare verkar mest hända när det viftas i vagnen.

Expediten ser fascinerat på spektaklet, men verkar rätt oförstående inför bekymret. Hon funderar och säger till sist: "Taklampa? Verkligen? Jag tycker inte att man ska ha taklampor. De är ju för tråkiga. Men kom med här så ska jag visa dej massor av fina golvlampor!"

Oh deer.

Rådjursfrenzyn sprider sej som en epidemi över huset! Nyaste tillskottet utgörs av nedre hallväggspimpningen.

Jag är faktiskt förträffligt nöjd. Det blev bra! Festligt, fint, lite tokigt.

Den broderade rådjurstavlan är loppad, liksom de fantastiska väggvaserna. De små ikonerna tror jag att jag har fått från mor respektive berömd moster.

Det lilla rådjurshuvudet är köpt hos finfina anyhow, och det stora fick jag av en fantastisk vän, tillika denna bloggs största fan. (I love it att jag har ett fan! Go Kina!) Det finns en imponerande historia kring detta huvuds väg till Hisingen (eller Fästingen, som vännens förtjusande barn kallar vår ö).
Det hittades i ett dödsbo och tog sej in i min fiffiga väns ägo, för att sedan vara i vägen hemma hos henne i ett antal år, tills det slutligen transporterades hit. Och här ska det bo!

Det fabulösa tyget med damen som sjunger har ramats in, och det har förstås sitt ursprung hos mor Guldgruva. De rutiga boxarna som står på byrån är från Lagerhaus, som alltid har så fina tryck och prylar numera.

Den lilla lådan kommer från en överdel av den lilla byrån som jag visat tidigare. Den fick lite Eldblomma i bakkant och utgör nu hylla som passar perfekt till den lilla rådjursvasen som jag ärvt av farmor.

HEJ värld!

Det är jag som är Valter. För några veckor sedan lärde jag mej att rulla från rygg till mage. Mamma och pappa verkar tycka att jag är värsta snillet, och själv är jag är också rätt uppspelt. 

Det är faktiskt helfestligt, för den som inte har provat! Jag kan roa mej i närmare sju minuter med det här rullandet om någon rullar tillbaka mej med jämna mellanrum så att jag kan göra om det. Det är rekord i tid som jag nånsin har underhållit mej själv, påstår den där människan som hänger med mej om dagarna. Min mamma.

Hon är skojig på många sätt, men har inte riktigt fattat att det bara är underhållande till en viss gräns när en trettiofemåring stojar omkring och sjunger visor med lustiga röster och dansar steppdans. En sån tur att jag kom på hur den här rullkoden skulle knäckas.

Ha det fint! 

Mvh, Valter. (Noll jordsnurr, men fem och en halv stöddiga månader.)

T-r-e-t-t-i-o-f-e-m.

Trettiofem, alltså. År.

Så gammal har jag blivit. Det är ju inte riktigt klokt. Trettiofem! Så gamla är ju typ... Ens föräldrar. Ens självinsikt är något som överhuvudtaget inte alls har uppnått samma mognadsstatus. Men i alla fall. Nu påstås det att detta är tingens ordning, och då rättar jag mej fint därefter.

Det firades, i alla fall. Jag och hon som är på minuten lika gammal bjöd in Göteborgs snitsigaste kvinnor (ni på andra håll hoppas jag få fira med vid andra tillfällen) och festade faktiskt loss. På riktigt! 03.30 avvek sista sällskapet, och det var ju alldeles makalöst att vid den tidpunkten mingla och prata, istället för att stå och dra en nedrans vagn fram och tillbaka cirka tjugotusen gånger.

Kalaset blev faktiskt så fenomenalt att det inte finns ett enda bildbevis på att gäster invaderade dukningen som syns nedan. Men de var där! Och det blev rätt fint.

Djurburkarna har systern pysslat, och namnskyltarna är mina verk - ett antal fina papper, en dymo, ett gäng miniklädnypor och saken är biff.