Lite annat

Ja kära nån. Inget är sej likt sen han kom in i våra liv för tre veckor sedan. Han är söt som en pralin, har ingen koll på nånting egentligen men styr våra liv fullständigt med sina små viftiga, knubbiga järnhänder. Och förvånansvärt välutvecklade lungor. Jag och hans pappa pratar just inte om nåt annat än hans varanden och göranden, vilka egentligen är rätt begränsade. Hur han ser ut som en förtjusande liten groda med de två hakorna staplade på varandra vid matstunderna. Hur det minimala ansiktet knölar ihop sej i missnöje när maten inte kommer fort nog. Hur han tokskelar ibland och verkar försöka titta på på sin egen näsa. Hur vi lyckades producera ett så sjusärdeles näpet barn.

Han är verkligen vansinnigt söt. Och liten. Liksom inte färdig för livet egentligen, samtidigt som jag inte på något sätt hade velat behålla honom på insidan längre än vad som nu blev fallet. Men som sagt, liten. Mer som en planta än en person, som någon uttryckte det. Eller som hans pappa sammanfattade läget: "Han är ju inte direkt någon stor personlighet". Well. Kanske ingen stor personlighet än. Rätt krävande. Inte så tillgiven. Osugen på att sova om nätterna. Men vansinnigt fin! Och vårt älskade barn.