Min unge. Mitt lillstora, otåliga barn. Du, som nästan ända
sedan du föddes, har känt dej alldeles för magnifik för nåt fjösigt bebisläge och
varit på tok för viljestark för din rätt minimala kropps förmåga.
Du har alltid velat ha allt, nå allt, ta i allt. Upptäcka
hela världen. Ta in varenda intryck som överhuvudtaget har kunnat absorberas av
din troligtvis rätt överhettade lilla hjärna.
Dina första åtta månader präglades faktiskt framför allt av
frustration, en frustration så obändigt intensiv att den nästan tog kål på dina föräldrar. Du har klättrat, fäktat, morrat, vägrat sitta själv, inte
gillat famnen, avskytt att ligga, gnällt som en illa smord dörr, och varit på
det hela taget rätt sjukt jäkla missnöjd.
När du var fem månader vände du dej från rygg till mage, det
var småfestligt en stund. Efter några dagar tröttnade du, och gjorde knappt nånsin
om det igen. En månad senare, när du nådde den respektabla åldern av ett helt
halvt år, satt du stadigt och stiligt på din snitsiga lilla rumpa, men inte
blev du nöjdare av det. Du ville ju ha allt, och ta i allt, och inte tusan
hjälper det att sitta stadigt då. Sitta, va. En sån löjligt stillsam grej, när
en vill vara lite aktiv.
Strax därefter började ålperioden, då du insåg att din
kropps ökande styrka plötsligt gav dej en sportslig chans till förflyttning. Du
ålade liksom omkring, testade arm- och benstyrka men lyckades inte lyfta både
fram- och bakdel samtidigt, trots att du kämpade som en galen general. Det var
uppenbarligen alldeles vansinnigt ansträngande, detta ålande. Du gnällde och
morrade som aldrig förr, där kring sju månader ungefär, men kunde nästan aldrig ta en paus från ditt högintensiva träningspass och exempelvis sitta
och softa lite. Med en leksak eller visp, eller vad tusan som helst, så där som
bebisar kan göra. Nope. Vakentid var lika med förflyttingsträning, och du ville
så innerligt gärna att till och med nätterna bröts av för krypträningspass i
sängen, pass som kunde vara i en timme eller två.
I vagnen slappnade du av, det var nästan enda stället.
Förutsatt att du var iklädd overall, givetvis. Att jag, jag!!!, av alla
människor har knatat omkring timme ut och in i regn och rusk och osmakligt oglammiga Gore
Tex-outfits för att få dej att somna, det hade ju ingen männscha anat innan din
ankomst. Sakerna en gör för barnets nöjdhet, alltså, en hade verkligen ingen
aning.
Men förstå mej rätt nu, Valter. Du har varit alldeles
förtjusande. Också! Du har fnissat och busat och hostat din karakteristiskt
tillgjorda torrhosta, och jag har älskat dej så att allting spränger. Du är en
lysande liten människa. Men! Herreminpåve, vad du har prövat mej.
Men i alla fall, du blev åtta månader. Och plötsligt bar
dina armar kroppen bättre. Du testade och vaggade, och pang bom, nästan exakt
vid åtta och en halv månaders ålder, då kröp du. Du flyttade dej själv från en
intressant grej till en annan. Du slapp nyttja dina föräldrar som levande
gåstolar, vilket har verkat vara den funktion som du har uppfattat som vår
huvudsakliga, och plötsligt kunde du luta ditt huvud mot min eller din pappas
axel en sekund för att du ville vara nära, och sträcka dej efter oss för att du
ville vara hos oss. Inte för att du ville att vi skulle flytta dej. Det infann
sej ett lugn hos dej, som aldrig tidigare har funnits. Din nya självständighet och förmåga att själv tillfredsställa upptäckarlustan, den gjorde dej snudd på jovialisk. De första dagarna funderade jag ofta på vem du var, och var tusan du hade gömt Valter.
Och rätt vad det är, nu
när du är nästan nio månader, då står du helst. Tar dej upp från golvet och
testar att stå mot allt som verkar möjligt och omöjligt. Du har noll
riskbedömningsförmåga och svajar och riskerar livet cirka fem gånger i timmen, men
du är nöjd. Nöjd!
Vi har fått ett nytt barn, det är nästan så det känns, eller
åtminstone en Valter 2.0 där morrande och missnöje har bytts ut mot trivsamhet.
Alltså den lättnaden, den går inte att beskriva. Det kommer nya knasperioder,
jag fattar såklart det, och nu kommer nya utmaningar i form av rörlig bebis i
kombo med farliga grejer.
Men just nu, nu är du nöjd. Jag väljer att mentalt
glädjeskutta ett tag nu, så att hela Hisingen hoppar.
Åh så härligt! Grattis till Valter och hans fina föräldrar.
SvaraRaderaPlötsligt så händer det ....!!! va fint du skriver och beskriver de här första månaderna. Anar faktiskt först nu hur tufft det varit. Vetat att ni inte haft supersoft, men detta var ju som sagt ganska prövande. Och söta lilla Valter, vilket frustration han känt går ju inte ens att ana!
SvaraRaderaNu längtar vi efter er! Och inser att det första vi gör när ni kommer är att riskbedömma för Valter. Sneglar själv just nu på en ställning med väldigt tunga järn pryttlar för öppna spisen. Den får vi nog ställa bort ;).
Massa kramar!
Heja Valter! Men framför allt, heja Lisa! Tänker på dig och gläder mig åt bilden av en förnöjd Valter som kryper omkring och upptäcker världen. Många kramar! The only way is up :)
SvaraRaderaTack min kära! Saknar dej så ofta, vi hade varit världens bästa föräldraledighetsteam på lite närmare håll! Kram
SvaraRaderaMy dear, ja det HAR faktiskt varit tufft. Det är lite som att jag fattar det först nu också. Gud så uuuunderbart det ska bli att få träffa er alla! Riskbedömningen är nog inte så himla kinkigt, vi får hålla i honom. Eller köpa typ en sele?! Sånt är väl ok over there? LOVE
SvaraRaderaTack fina du!!!!!!
SvaraRadera